Kom in och ät

Det händer att jag känner mig lite wild and crazy och frångår mina älsklingar (svampen, zuchinin och tomatkrosset). Idag hade jag lax över, och den blandade jag frejdigt med spenat, tomat och grädde. Spännande? Nja. Men helt klart ätbart. Lax är för mig den ultimata lyxen, och jag är så lycklig över att jag på Hemköp lyckats nosa upp hyfsat billig kallrökt lax, som finns i små plastförpackningar, ihopknölade och väldigt otjusiga men goda. Lax som lax liksom. 20-30 spänn för ett paket, som räkar till många frukostar. Linköpingsbor kan leta vid potatissallad- och räkorpåburkdisken. Det är säkert typ avfallsprodukter som är livsfarligt att äta, men som jag sagt tidigare gillar vi att leva lite on the edge i det här hushållet.

2 portioner typ
Kallrökt lax av valfri mängd
Fryst bladspenat, av.. valfri mängd
10-12 cocktailtomater
Någon deciliter matlagningsgrädde (el. i-mat)
Salt
Peppar
Lök
Vitlök

Hacka en halv liten lök och en vitlöksklyfta. Fräs i smör/olja, i en liten kastrull. Tina bladspenaten och krama ur vattnet ordentligt. Lägg i kastrullen (och kör med en stavmixer om du vill; det gjorde jag men jag visste inte riktigt vad jag höll på med just då, jag ville bara undvika att spenaten blev sådär trådig som den känns ibland). Häll över matlagningsgrädden och koka upp. Krydda med salt och peppar. Småkoka ett tag sådär. Skär laxen i små bitar och lägg i kastrullen. Koka lite till. Krydda mer om det behövs. Halvera tomaterna. Under tiden har du kokat pasta (jag hade fullkornslinguini) som nu hälls av och läggs upp på tallriken. Häll över såsen och dekorera med tomaterna. Jag hade på lite oliver och skivad avacado också. Relativt läckert.

Igår bakade jag mina chokladdrömmar, eftersom jag eventuellt tänkt bjuda mina klasser på dom (men det lutar mer åt hallonbrowniesarna från Två systrars söta). Prydligt staplade jag upp dom i en formation, för att kunna ta ett snyggt fotografi. Sen åt jag upp alla på en gång och mådde illa hela kvällen. Hrm. Jag åt dom innan de stelnat också, och blivit sådär drömmande knapriga. Det är inte lätt att vara ett matvrak inte.

Tidigare på dagen var jag och mannen nere på stan för att fika. Jag förespråkade varmt Coffehouse by George igen, men han var skeptisk och tyckte att klientelet var för snobbigt och för… ja, prydliga-ekonomer-dricker-latte. Eller nåt. Hur som helst blev det Santinis istället. Sist vi åt där åt jag en pasta med fyra olika sorters ost, och det mest bestående intrycket av det var… OST. Ost, ost, ost. Inte en tomat, inte ett salladsblad så långt ögat kunde nå.

Men den här gången skulle jag äta ciabatta. Helst med brie. Krämig brie, mild salami och några pigga ruccolablad. Tänkte jag mig, men ack så jag bedrog mig.

Santinis är väldigt trevligt, man får bordsbetjäning och inredningen är chokladig och lagom hipp. Plus coola små sittkuddar och snygga bord. Menyn lockade med tjusiga ord; pestos, tapenader, soltorkat, lufttorkat, handdukstorkat… Mannen lät sig luras av fagra löften om lax och ost och tog en av pastarätterna, medan jag gick på säkert kort och tog ciabatta med parma, mozarella, tomat och ruccola. Låter inte som något man kan misslyckas med, eller hur?

Och nej, det gjorde de väl inte heller. Fast helt bra var det… Brödet var fint och knaprigt. Skinkan lagom oljig. Men mozarellan var två centimeter tjock och osmält, och under tomaterna låg någon slags sås som smakade krossad metallburk. Sigh. Pastan var okej, men återigen: bara ost och pasta, inte en grönska. Fast den varma chokladen med grädde och kakaotopping som jag drack till smakade LJUVT. Gräddigt. Chokladigt. Hett.

Efteråt traskade vi hem i snöyran och jag lagade återigen cajun chowder-shoppan, fast utan citronmarängpaj och utan katastrof den här gången. Gott blev det, och idag hällde jag den över kokad pasta så att det blev makaronisoppa. Också kowwlt.

Redan som barn gillade jag det här med bakning. Min mormor gjorde de mest underbara sju sorters kakor, och min favorit var vaniljdrömmen. Spröd, smältande, söt låg den på tungan och gottade sig. Mamma kunde inte alls få till samma snits på sina drömmar, och jag som alltid gillat att varit en know-it-all (eller kanske inte gillat precis, men i alla fall alltid varit) försökte överglänsa henne. Som typ tioåring. Det gick såklart inte alls, mina drömmar blev riktiga maror (ha-ha!). Men i en låda under en baksession hittade jag ett recept på chokladdrömmar, som inte alls lät lika avancerat och som hade en tjusig bild av en söt liten chokladkaka med en nöt på.

Jag gjorde ett försök och det var verkligen svårt. ”Degen” var nämligen knappt en deg, den var smulor som vägrade foga samman sig. Mamma fick rycka in och knåda den, varje gång. En gång försökte jag och min bästa kompis göra en sats när vi var ensamma hemma, och det slutade med att mamma fick åka hem från jobbet på fikarasten och hjälpa till. Hehe. Man kan tro att såna små initativ gjorde mig opopulär i familjen, men framförallt pappa älskade de små kakorna så det blev jag inte alls.

Anyway, nu har jag lärt mig hur man gör och även om kakorna har en tendens att flyta ut och inte alls bli sådär söta och runda som de var på bilden (och jag orkar aldrig lägga någon nöt på) så har de en sån där stubbig söt känsla. Jag kallar dom för Emmas drömmar av choklad (mm, oerört fantasirikt namn!) i mitt lilla recepthäfte, och ett tag bakade jag dom jätteofta. Tyvärr gillar min man inte småkakor, så det gör jag inte längre (en gång när vi precis träffats bakade jag dom åt honom och han åt tacksamt. en fejkad tacksamhet förstår jag så här i efterhand, så det var ju sött av honom)

Ett antal stycken
100 gram smör
1 dl florsocker
1 msk vaniljsocker
1 msk kakao
1 dl potatismjöl
1½ dl vetemjöl
½ tsk bakpulver

Sätt ugnen på 150 grader. Blanda alla ingredienser i en skål, smöret kan gärna vara lite åt det rumsvarma hållet. Som sagt är det nästan omöjligt att få ihop dom, men det går om man vill. Forma sedan små små runda kluttar och platta till dom med en gaffel så att det blir ett snyggt mönster. Lägg kakorna på en bakplåtspappersklädd plåt och grädde i ungefär 20 minuter. Ät inte alla på en gång.

Sweet dreams!

åter igen har bilden absolut ingenting med texten att göra

Doften av chorizokorv. Det är allt som behövs för att jag ska transporteras tillbaka till sommaren 06. En klippa vid havet, ett tält på en gräsmatta, en promenad bland måsarna, svalkande saltvatten och inte ett moln. Så långt ögat kan nå. Jag rullade ur tältet vid fem på morgonen, när solen gått upp och gjort det outhärdligt hett. En morgon traskade jag iväg längs asfaltsvägen, bort till bukten, klättrade över berget och ner till grässtanden. Bort till bryggan: spegelblanka havet och jag. Badade. Väckte min tältpartner och så åt vi frukost: vitt bröd och frukt och nyponsoppa.

De bästa dagarna tog vi bilen till vänplatsen på Saltö, och gick över berget till Vår badplats. Ljusa, lena klippor precis vid vågskvalpet. Barn, rödbrända föräldrar, toplessbrudar och en ranglig engelsman höll oss sällskap, fast alltid lite på avstånd (gotta love den svenska blygheten). Till lunch åt vi kall chorizokorv, mer frukt, mer vitt bröd och mer nyponsoppa. Och daim, som vi vunnit på chokaldlotteriet på Liseberg.

När solen stod lågt åkte vi tillbaka till campingen, bytte om och for vidare in till stan för kvällsmat. Club sandwich, BLT-macka och pommes. Grillad entrecote och vitlökssmör, skaldjursbuffé och mjukglass. Så gott det är med mat när man är saltbadad, solbränd och utsvulten. Andra dagar åkte vi till små kuststäder och såg sevärdigheter, åt på fiskrestauranger och köpte rökt makrill i fiskaffärer. Den tog vi med oss ut på nya öar. Satt som små örnar på klipporna, spanade ut över havet, och slukade färsk fisk, baguetter och smör som vi stulit på restaurangerna.

När semestern var slut och vi var på väg hem kom skyfallen. Nästa sommar gör vi det igen.

Igår kväll var jag ensam, eftersom sambon var ute på träningsäventyr, så då passade jag på att äta linssoppa. Fast det blev mer linsgegga… Men hyfsat gott var det i alla fall. Det här är ett standardrecept, som jag tror till och med finns på förpackningen, men det funkar. Och om man gillar kött och vill ha det till kan man nog använda geggan till typ en köttsfärsbiff.

Linsgegga för 2 portioner ungefär
1 liten gul lök
2 vitlöksklyftor
1 liten bit chil1 dl röda linser
2-3 potatisar
cirka 5 dl vatten
1 burk krossade tomater
kryddor

Fräs lök, vitlök och chili i lite olja eller smör. Skala och hacka potatisen. Tillsätt krossade tomater, linser och potatis och späd med vatten. Krydda och koka i ungefär 10 minuter. Man kan vispa lite med en visp och späda ytterligare för vattningare konstistens. Extra gott blir det med en klick vitlöksgräddfil eller vitlökscreme fraiche på. Jag åt den med bröd som jag brett avacado på. Smaskens.

Idag har jag lunchat nere på stan med mina väninnor. Jag älskar verkligen att äta lunch på stan, det känns så lyxigt och chick-littigt och världsvant. Hade enorma problem med om jag skulle åka buss eller cykla, men buss kändes mer i linje med väninnor och lunchning så jag klädde mig i högklackade stövlar och en tunn jacka från H&M och bussade ner.

Flickorna jag åt med är mina klasskamrater, och båda är så trevliga och okomplicerade och härliga att ha att göra med att det är ett rent nöje att spendera en eftermiddag med dem (även om man borde suttit hemma och planerat lektioner). Vi var överens om att vi ville ha något relativt hälsosamt och ganska lyxigt (det vill säga inte hamburgare, pizza eller kebab) så det blev Coffehouse by George som ligger vid Stora Torget.

Lunch med bröd, sallad och te/kaffe för 65 kronor (um, tror jag, jag funderade inte så mycket över priset) och det fanns sallader, mackor, varm mat och bakad potatis att välja mellan. E tog varm pasta med kyckling- och paprikasås, jag tog en pastasallad med kyckling och fetaost, och C bakad potatis med kycklingspett (Tema: Kyckling).

Min sallad bestod av pastsaskruvar (min absoluta ickefavoritsort), fetaost, majs, tomat, gurka, smala kycklingfiléer med sweet chilisås på, och så rödlök och isbergssallad. Helt okej, god feta men jag kände mig inte så förtjust i sweet chili-såsen (bara socker och passade inte alls med det grekiska stuket). C’s spett verkade inte vara någon höjdare; täckta i grillkrydda precis som potatisen. E’s pasta däremot doftade himmelskt och hade i typ allt som min sallad hade, men var dessutom varm och såsig. Hmm. Nåja, jag vet vad jag ska beställa nästa gång i alla fall…

Efteråt fick man gratis te, och inte töntigt påste utan härligt chai-te med skummad mjölk och kanelkrydda. Hittade brödkorgen också, och lite tzatziki att doppa det i. På det hela taget var det en trevlig och god lunch, även om lockropen från kakutbudet ibland blev lite väl starka (och när en tjej gick förbi tillsammans med en stor kopp varm choklad, vispad grädde och chokladsås drog vi kollektivt en åååh-suck och började prata bantning).

Sen gick vi till H&M’s ungdomsavdelning och garvade rått åt alla fula kläder som de stackars kidsen tvingas bära för att vara coola och inne (bland annat ett par sparkbyxor i manchester, en fem centimeter lång skotksrutig kjol och en vit puffig pudeljacka). Hehe. Ackja, dagens ungdomar.

Mwep, känner mig trött på mat. Har sträcksett Top Chef hela eftermiddagen (förutom den där timmen när jag kollade På spåret-reprisen) och de gör så snygga kulinariskan grejer medan jag ba’ eh, tar lite salt och peppar och en stor jävla t-stek med barbarisk klyftpotatis och PÅSBEARNAISE till. En sån skam. Det blir inget recept på det inte. Men Top chef alltså, rätt person vann ju i alla fall. Tiffani var ungefär lika charmig som… påsbearnaise medan hennes motståndare (eh, lära sig namn är inte min grej) minsan Var Kock (jag vågar inte skriva kock på engelska, lyckas aldrig lära mig vad som är vilket så att säga och kukfelskrivningar är ju pinsamt på alla möjliga vis).

Funderar på att baka småkakor. Tänkte ha med mig något till mina elever sista dagen, och kids gillar väl småkakor? Eller är alla anorektiker nuförtiden? De ser inte så anorektiska ut, men man vet ju aldrig. Ett äpple känns ju som en förolämpning på något vis. I nian fick vi såna där magiska stenar av vår klasslärare, rosenkvarts och allt vad de heter. Jag fick ett tigeröga, för att jag mognat och fått nya perspektiv på livet. Undrar om det alls hade något att göra med hans omvändning av mig från prydlig moderat till kängbärande hennafärgad vänsterbrud?

Mja, det blir nog kakor. Och eventuellt kanske det till och med kan komma ett recept och inte bara massa oväsentligt babbel!

(observera att kakan på bilden inte har något med texten att göra)

Ett av mina roligare nyårslöften är att varje helg baka något ur Två systrars söta (har jag sagt det förut kanske?) och igår hade turen kommit till Mud-pien. En kladdig, chokladig, nötig sak som det skulle vara kolasås till enligt receptet, men som jag lät vara precis som den kom ur ugnen. Jag gillar inte riktigt att skriva av recept, som så att säga är köpbara (om man bortser från copyrighten känns det ändå inte riktigt moraliskt) så jag tänker inte skriva ner exakt hur man gör. Men om jag räknar upp ingredienserna kan ni kanske räkna hur man gör…. Eller så köper ni boken och blir lyckligare, fetare, mer sockerchockade människor.

Okej, taste this: ägg, socker, kakao, vaniljsocker, salt, hasselnötter. smör och marshmallows. Mhmmm. Den blev kladdig, slemmig och ljuvligt chokladig, och när jag nyss kom tillbaka från en timmes löptur i en snöig, plockepinnig skog tryckte jag i mig det som var kvar efter gårdagen. Tillsammans med två bananer, en liten morot och en flaska vatten. Hej kostcirkeln!

Apropå lax och minnen läser jag just nu om en av mina favoritböcker. Eller snarare en av mina favoritförfattares böcker, en som jag bara läst en gång tidigare (utsträckt på varma klippor vid havet). I går morse låg jag i sängen och huvudkaraktärern åt bagels med färskost och lax och jag blev så sugen att jag var tvungen att cykla till affären och köpa ciabatta, lax och philadelphiaost. Till det kiwi och juice, och första avsnittet av Scrubs på teve. Ja, jag gillar frukost.

Inatt var jag på en fest med ovanligt ambitiös matnivå. Värdinnan, min gamla konfakompis, hade skurit upp grönsaker och ost och fixar pizzadeg, samt kanderat egna äpplen. De var oerhört tjusiga, jag är uppriktigt ledsen att jag inte hade kameran med mig. Hennes sambo och hans bror hade pysslat ihop en oerhört stor mängd sushirullar med lax och gurka och kladdigt ris, och så fanns det chips, nötter och godis (standardfestutbud). Jag hade inte med en droppe att dricka och efter några inledande bålglas höll jag mig tråkigt nykter och hängde varken med på efterfest eller utefest. I’m such a bore. Gick istället hem till mina grabbar och käkade mudpie till nattmat. Recept och bild på den kladdiga skapelsen kommer i morgon.

Imorgon ska jag även kolla in de fem sista avsnitten av Top Chef. Tv3 har den goda smaken att sända en matsåpa den här veckan också, och en som faktiskt handlar mindre om att styra ett kök med järnhand och mer om att kunna laga mat. Kan bli intressant.

Om min farmor har hjälpt mig att verkligen uppskatta frukost, så är det min morfar och hans sambo som påverkat min lust för mellanmål. Långt innan det blev poppis och standard att äta fem mål per dag (2 mellanmål för att hålla blodsockret i skick, gärna EN NÄVE NÖTTER) var jag beroende av mitt eftermiddagsmellanmål. Fast det var inga nötter och frukt direkt…

När jag fortfarande gick i lägre delen av grundskolan, flyttade jag och min familj ungefär trehundra meter; från en gammal arbetarbostad i falurött trä, med lutande trädgård, gamla träd, grusgång och små, små rum, till ett fyrkantigt tegelkedjehus med platt gräsmatta, balkong och oändlig takhöjd. Och ett gammalt träd, som tur var. Jag var förtvivlad (som barn var jag oerhört fäst vid allt som var gammalt och invant, jag grät när vi bytte bil och jag ville under inga omständigheter flytta, även om det inte skulle innebära ens den minsta förändring i mina vanor, förutom mer plats att röra på mig), och mina föräldrar kom på en väg runt det där genom att överlåta gamla lägenheten (det såg visserligen ut som ett stort hus utifrån, men det var indelat i fyra tvåvånings lägenheter) till min morfar och hans sambo. Varje dag efter skolan fick jag gå dit, och äta mellanmål.

Åh, dessa mellanmål! Tjock, spiskokt, varm nyponsoppa med vispad grädde och grova skorpor. Eller välling, jag som jag älskade redan då (eller så kan man säga att jag aldrig slutade älska det, eftersom jag redan som liten todd förstås drack välling, men då ur nappflaska). Brödet var såna där runda kakor med hål ovanpå, och jag åt dom med massor av smör, leverpastej och gurka, eller ost. Bäst var när jag fick varm choklad. När jag kom hade de blandat ihop kakao, grädde och socker, som jag fick provsmaka styrkan på. Sen värmdes mjölken och hälldes över, och det hela pryddes av stora klickar vispgrädde. Jag fick mycket större klickar grädde hos morfar än hemma hos mamma och pappa. Mer choklad också. Så här i retroperspektiv kan man tycka att det är ett under att jag inte var ett mycket knubbigt barn, efter den behandlingen. Kanske är EN NÄVE NÖTTER inte det ultimata mellanmålet trots allt? Jag var i alla fall defintivt inte ”överviktig” som barn.

Fast nu för tiden blir det inte lika mycket choklad och smörbröd till mellanmål. Välling ibland, men oftast yoghurt med skivat äpple och kanel. Som äppelkaka, fast… nyttigare. Idag åt jag något jag aldrig provat tidigare som mellanmål: en apelsin och en hård knäckemacka med tjock med philadelphiaost och rökt lax på. Smaskens!

Fredag: hittade lammfärs till halva priset på Hemköp och bestämde mig för att pyssla lite med den till lunch. Köpte färsk pasta också, eftersom jag är slösaktig på fredagar (det är något med frihetskänslan). Väl hemma plockade jag fram fetaost, gröna fuloliver och min lammfärs. Knådade ihop färsen med smulad fetaost, hackade oliver och vitlök, och stekte i smör. Till det mina favoritgrönsaker och lite kall sås som smakade sådär. Och så olivoljan med pasta. DELICIOUS.

1 portion
Typ 100 gram färs (annan än lamm- borde gå lika bra)
1 vitlöksklyfta
5-6 oliver
Lite smulad fetaost

Knåda ihop färsen med de andra ingredisenserna, och salta och peppra lite. Stek i smör tills de är genomstekta.

Grönsakshack
1 bit zuchini
2-3 färska champinjoner

Hacka grönsakerna i mindre bitar. När du vänder färsbullarna första gången, lägg i grönsakerna också och stek samtidigt på ena kanten. Koka färsk pasta under tiden, så att allt blir klart ungefär samtidigt. Häll av pastavattnet, lägg upp bredvid biffarna och grönsakerna. Ringa lite olivolja över (jag hade matlagningsyoghurt med mosad fetaost i till också, men den var överflödig).

En trött och grå dag kräver mat som är enkel och god och mättande och varm och gosig. Och vad är mer gosigt och varmt än linser? Kanske en kurrande katt, kanske en sprakande brasa, men de har inte riktigt samma charm i gommen som linser har.

Det här receptet är inspirerat av Saras lasagne men jag gjorde det bara enligt hennes modell en gång, sen började jag som vanligt sluta läsa receptet och göra lite som jag kom ihåg. Idag blev det så här:

1 liten gul lök
Några centimeter purjolök
1 decimeter zuchini
3-4 färska campinjoner
1 dl röda linser
2 vitlöksklyfter
2 cm röd chili (mer eller mindre)
1 burk krossade tomater
Lite socker
Oregano
Peppar
Salt

Fräs hackad lök, vitlök och chili i lite olja i en kastrull. Lägg i hackad svamp och zuchini och rör runt. Häll över krossade tomater, och röda linser och krydda med socker, peppar, salt och oregano. Koka i ungefär 10 minuter. Späd med vatten om det känns bra.

Servera med spaghetti och gärna bitar av fetaost ovanpå.

Precis som många andra älskar jag att baka söta saker. Mjuka kakor, hårda kakor, kladdiga kakor, tårtor, godis, och efterrätter: jag bakar och utsätter min man för smakprov. Han är inte så förtjust i hårda kakor och är skeptisk mot frysta glasstårtor á la cheesecake. Men det här kakan gillar han, precis som alla andra som smakat den. När jag bakade den till ett kalas (det som ses nedan) fick de andra stackars tårtorna inte en chans (utan de blev över och fick plockas fram ur kylen både en och två gånger till efteråt). Receptet har min pappa fått från någon på hans jobb, så jag vet inte vilken den ursprungliga källan är. Mamma bakar den jämt till hans födelsedag och till andra små tillställningar, och den är förkrossande populär. Tyvärr är den inte så praktisk att ha med sig nånstans, eftersom den smälter snabbt.

Någon gång ska jag exprimentera lite med andra smaksättningar; den är ju som en fryst cheesecake ungefär och det borde funka med hallon, annan slags choklad, rostade nötter kanske? Det får bli nästa födelsedag.

Hur som helst, här är receptet:

Norsk iskaka

Botten
3 äggvitor
1½ dl socker
100 gram hackad mandel

Vispa äggvitorna hårt, och blanda ner hackad mandel och socker. Häll i en smord och mjölad form (med avtagbara kanter!) och grädda i ugnen i 175 grader, i 30-35 minuter.

Fyllning
3 äggulor
1 dl socker
2½ dl grädde
1 hackad dubbeldaim

Vispa äggulor och socker. Vispa grädden för sig, och blanda ihop de två. Lägg i hackad daim, rör om ordentligt och häll sedan hela härligheten över mandelbotten. Frys i minst 4 timmar, men gärna längre (fast inte för länge).

Tänk på att den smälter snabbt när den väl kommit ut, så att den inte blir stående och sen vill in i frysen igen. Halvsmält fryst glass är ju ingen höjdare.

Gissa vilken av tårtorna på bilden det är!

Och nu ska vi prata katt. Det är drygt två år sedan jag och mannen åkte med bilen på slingriga krokvägar, för att kolla på en kattkull som annonserats ut på blocket, utan bild och utan beskrivning. Så här i efterhand ser jag det lite som en ödets nyck, eftersom jag numera aldrig ens går in på en kattannons som inte har bild. Och det vimlar ju av dom sådär i september, varför valde vi just den annonsen? Och hur orkade vi åka dit, det låg en bra bit bort och vi hade inte ens riktigt på allvar bestämt oss för om vi ville ha en katt eller inte? Ödet I tell you. Ödet.

Vi kom fram till en gård mitt upp i ingenstans, där det fanns massor av barn, massor av katter och massor av hundar av olika format och ålder. Vi var överens om att vi helst ville ha en grå katt. Eller en tigrerad. Definitivt inte en svart. Och så skulle den vara stor! Och gärna flicka.

Vi upptäckte ganska snart att det där kravet på icke-svarthet fick vi nog tumma på. De var svarta allihopa. En del hade bruna fläckar, men de var definitivt inte grå. Det fanns en hona som var både stor, brunsvart och… ja, flicka. Men hon såg snorkig ut. Och hon brydde sig inte alls om oss, hon krälade iväg åt sitt håll och ville inte bli upplyft. Det ville däremot en liten, tanig, kolsvart stackare av manligt kön. Han ville bli upplyft och han ville springa omkring och han ville tugga i sig papper så att det skvätte om honom. Han hade karaktär, och det fanns inte så mycket att fundera på.

Jag satt med honom i knät hela vägen hem. Han var inlindad i en tröja och han pep lite men mest satt han still och liksom sov. Vi hade läst massa kattböcker om hur kattungar skulle bete sig: de skulle vara rädda och ledsna och sakna sin familj och man fick vara försiktig i början. Spann de var ett gott tecken och slickade de sig betydde det att de kände sig hemma. Redan i bilen döpte vi knyttet till Spike, efter vår favoritvampyr i BtVS.

Han var ingen vanlig katt, eller i alla fall inte en sån som det står om i kattböckerna. Han började spinna direkt. Och han tvättade sig. Och gick på lådan. Och höll sig på golvet (han var så liten att han knappt kunde hoppa upp på en stol). Han pep så fort vi lämnade rummet och han yrade runt kring våra fötter med fara för sitt liv. Han sov hos oss och han tyckte om att åka bil och han klättrade aldrig i gardiner, hoppade aldrig upp på diskbänken och slutade tigga vid matbordet efter några veckor.

Numera tycker han inte om att åka bil, men annars är han sig precis lik. Men han hoppar fortfarande inte upp på diskbänken (han vågar med knapp nöd ta sig upp i ett fönster). Och han tycker inte om mat, vilket var hela min poäng med den här texten. Han äter sitt torrfoder. Och i nödfall sin våtmat (men helst bara såsen). Tonfisk går ner, men kött begriper han sig inte på, och inte skaldjur och inte leverpastej och inte skinka. Han är raka motsatsen till sin matte, helt ointresserad av matlagning.

Men han är stor och gosig och svartblänkande sammetslen och han ligger tvärs över mina böcker när jag pluggar, på magen när vi sover, i handfatet när vi går på toa och vid änden på bordet när vi äter. Och visst är han fin?

Igår åt vi de allra sista av höstens kantareller (plockade och bortskänkta av sambons föräldrar). När jag var liten älskade jag att plocka svamp, och vi hade ett hemligt svamställe (som jag än idag inte vet var det ligger eftersom jag som sagt var liten och alla bilfärder såg likadana ut genom baksätesfönstret). Jag var bra på det också, men det är jag inte nu längre. Så här i efterhand har jag kommit på att anledningen till är att jag då a. nådde ungefär en meter över marken och b. fortfarande hade felfri syn. Sen blev jag lång och halvblind. Numera plockar jag aldrig svamp. Men det gör alltså sambons föräldrar och den tuggade vi i oss igår, tillsammans med en vitlöksbiff och kokt potatis. Classy.

Mina biffar är aldrig mera avancerade än nötfärs+ vitlök/sambal oelek (beroende på humör), peppar och salt, och kokt potatis är kokt potatis, så receptet är inte mycket att orda om. Någon bild blev det inte heller, för jag var i pre-hysterisk nervositetskoma inför den här dagen (jag är lärarkandidat, och det tar otroligt mycket tid och energi att förbereda lektioner, vara nervös och hantera ungdomar) och dessutom vrålhungrig efter ett träningspass (det vill säga åt upp maten nästan innan den hamnat på tallriken).

Lunchen idag blev makaroner och biffrester. Spännande! Åh jag är så glad att jag startade den här bloggen så att jag kan dela med mig av dessa kulinariska under! Mep. Hela dagen har faktiskt varit helt kass på spännande-mat-fronten. Jag köpte bake-up mix (dinkelbrödvarianten) på Hemköp för 10 spänn och bakade två trista limpor när jag kom hem från skolan.

Sen gjorde jag en osexig korvgryta med het chorizo, röd paprika, färsk svamp och smasksatt creme fraiche… ugh. Jag som sätter en ära i att alltid göra nästan allt från grunden som man kan göra från grunden (hembakade tortillas till fredagstacosen till exempel) (tacosåsen till pizzan är undantaget) har plötsligt börjat digga arlas färdigsmaksatta creme fraiche.

Å enda sidan: hur svårt är det att smaksätta sin creme fraiche? Det är ju bara att ha i lite kryddor damnit! Å andra sidan: hur ljuvt är det inte att steka grönsakerna, hälla på creme fraiche och sedan servera? När man är trött och livet går emot en och det enda man vill är att maten ska smaka något. Paprika/chili-varianten är bäst (vilket jag säger med säkerheten hos någon som testat… bara den), riktigt stark och härlig.

I morgon blir föroppningsvis en mer inspirerande dag. Linssoppa och chili con carne står på programmet.

Idag åt jag alltså någon slags wok och nudlar. Inspirerad av mitt nästan tomma kylskåp, och ett recept i Den perfekta matlådan av Paulun och de Hoog, satte jag igång. Jag tänker inte hänvisa till receptet, för jag kollade inte på det en enda gång. It’s all in my head! Och det blev.. okej. Inte jättegott, men absolut ätbart. Jag tror att det behövs mer sötsyrlighet, men min mage protesterade mot mer pill och manade till omedelbar ätning.

1 morot
½ zuchini ungefär
1 röd paprika
5-6 färska champinjoner
2 cm färsk ingefära
2 vitlöksklyftor
1 lagom bit purjolök
1 bit röd chili (beroende av styrka)
Lite socker
Lite limesaft
Lite soya
Lite salt

120 gram nudlar

Värm upp en wokpanna till bra hetta. Häll i lite olja och skala moroten ner i pannan (alltså, man ska inte skala av skalet ner i pannan utan bara få smala fina skivor av morot). Tillsätt hackad vitlök och hackad chili. Fräs en liten stund och lägg i skivad svamp och paprika, samt skivad purjolök. Skala ner zuchinin på samma sätt som moroten (det mörkgröna får hänga med). Fräs ytterligare och krydda med soya, salt, socker (eller honung). Eller sweet chili-sås om du är vulgär och ociviliserad.

Koka upp vatten, och lägg i nudlarna (ta av kastrullen från plattan) i några minuter. Lägg i de färdiga nudlarna i den fräsande pannan och blanda ihop det hela. Eventuellt behöver man krydda mer, som sagt blev mitt lite smaklöst och inte sådär superdupergott. Men en fin lunch blev det i alla fall, och mätt blev jag. Dessutom är den ju snygg! Mat man blir glad av.

Tv3 har en god vana att visa program som de förut sänt en gång i veckan, i ett enda långt maraton lördag-söndag. En hel säsong på två dagar, från förmiddag till sen eftermiddag. Me like. En dag hade jag tvättid samtidigt som Project Runway gick, och jag hade stora problem att tajma in reklampauser med maskinerna (man vill ju ogärna missa ens en sekund av modedivornas cat fights). Enda gången jag håller mig långt från tevesoffan är när de kör svenska Top Model- maraton. YAAAAAWN. Gud vad svenskar är tråkiga. Det var ju såna där brudar som fyllde min skola på gymnasiet, jag behöver inte åtta timmars teve med dem. Den amerikanska varianten däremot är min vän och ledstjärna i livet, även om säsongerna har börjat tappa lite på sistone. Men säsongen med Robin och Elyse… det var kvalitet det. Och den säsongen såg jag faktiskt en sån där maratonhelg.

Min poäng, som ju gärna ska ha med mat att göra, är att i helgen gick Hell’s kitchen. A woho! Och den säsongen jag inte sett förut. A woho x2! Ååh jag bänkade mig med stor entusiasm. Missade tyvärr det första avsnittet, men det räckte gott att hoppa in i andra. Brudar! Grabbar! Mot varandra! Könskamp i köket! I’m not your wife, i’m not your girlfriend! Flicklaget vann alla utmaningar som innebar att de skulle ut och äta i bikni med Ramsey, killarna vann den där de fick åka berg- och dalbana. Underbart.

Min enda önskan är att det skulle handla lite mer om mat och lite mindre om WHAT THE FUCK ARE YOU DOING WITH THE FUCKING DUCK YOU FUCKER. Mer food än fuck liksom. Men jag tar vad jag kan få. Och de bjuder ju på så stor underhållning.

Jag höll på Rachel redan från början, mest för att hon var den enda som hade lite ledaregenskaper. Paul (Paul, is it?) var ju vidrig i all sin stora svettighet, och vidrigare blev han tills han fullständigt slog i taket i sista avsnittet (”i can take order from a man… but i will never have a women bussing me around…” jag dog i soffan, men så kom slutklämmen ”not after what my last girlfriend did to me”. aaaaaw! WHIPPED!). K-Grease var ju.. åhgud. Outhärdlig. Han var anledningen till att jag inte kunde hålla på Virginia, för om hon vann skulle han få 1000 dollar, bara för att göra sitt jävla jobb för hennes skull. Personer med auktoritetsproblem är så fruktansvärt irriterande (ialla fall när de dyker upp i en show som handlar om att säga Yes chef! och äta all skit som bjuds).

Roligast var nog när Virginia skulle pep-talka sina gossar inför sista kvällen, den viktigaste kvällen i hennes karriär. Om ni inte vet, så är det så att de sex personer som röstats ut senast, får komma tillbaka och hjälpa de två kockar som är kvar. Varje kock får välja tre personer var, och Virginia fick börja. Hon valde K-Grease (WHAT?), Paul (WHAAT?!) och Giacomo (… jag ger upp). Och gav därmed de tre absolut bästa till Rachel. När gruppen bänkade sig för sitt första möte inför kvällen, började Virginia med att säga att hon valt just dem för att ”de är sämst och för att hon tror att de kommer jobba hårdare därför”. Way to inspire the troops, Virginia! Folk älskar ju som bekant att höra att de suger… Sen krävde de rara gossarna som sagt 1000 dollar var för att överhuvudtaget jobba, och jag dog. Igen.

Paul (the whine guy) hade i ett tidigare avsnitt bränt sig på fingret och gjort ett jävla väsen av sin lilla blåsa (medan Rachel brände sönder halva handflatan och fick åka till akuten, men vägrade sluta jobba utan skrek orders ända in i ambulansen) och den här gången skar han sig. Han skrek och gnällde och rusade iväg längs korridorerna i jakt på ett FÖRBAND och lite gips, allra minst. Ramsey rusade efter, kastade ett getöga på den lilla, lilla skåran i fingertoppen och kallade honom för fucking drama queen, get the fuck back in your kitchen you fucking looser fuck. Fuck. Paul fick ett litet plåster och traskade muttrande tillbaka in. Hehe.

Anyway, Rachel vann och hon grät och skrek och skrattade och grät och var sådär härligt spontan-crazy som bara en 25 årig kock med en egen miljondollarsrestaurang kan vara.

Jag är inte avundsjuk. Bah!

Ett annat av mina nyårslöften (eh, ja jag hade ganska många i år kan man säga) är att planera en matsedel. Jag har försökt förut och en del veckor går det hur bra som helst, medan andra kraschar redan första dagen och sedan ballar ur fullständigt. Men det är
a. roligt
b. ekonomiskt
c. arbetsbesparande alla dagar utom söndagkväll/måndag förmiddag
d. gott
så jag tänker försöka igen. Och igen. Och igen. Inspirationen hämtar jag gärna från min älskling Buffé och från matbloggar och mina värdelösa mattidningar (okej, allt om mat ska få en chans till). Och från min hjärna. Lunchen äter bara jag, min sambo jobbar way långt hemifrån och även om han gillar matlådor är han oftast för trött för att fixa dom när han kommer hem (jag vet, här borde jag vara en bra flickvän och hjälpa honom men… eh, jag är också oftast för trött när han kommer hem). Men middag tycker jag om att äta tillsammans, så det är där energin läggs. Det är också där ickevegetariska rättar placeras. Själv gillar jag det vegetariska, medan min man mer lutar åt kötthållet.

Så här tänker jag mig veckans meny, måndag till fredag lunch (sen är det fest!) (also known as ”helg”).

Måndag
Lunch: Nudlar med zuchini, svamp och kryddor
Middag: Köttfärsbiffar med kantareller och potatis

Tisdag
Lunch: Linssoppa (medhavd till skolan)
Middag: Chorizogryta med creme fraiche och paprika

Onsdag
Lunch: Pasta med svamp- och linstomatsås
Middag: Chili con carne (carne, ej carnefärs) med makaroner

Torsdag
Lunch: Skolmat/något jag ev orkar fixa, typ linstomatrester
Middag: Räk- och fetaostsås med pasta

Fredag:
Lunch: Krossade vita bönor med pasta

Ja, jag äter mycket pasta. Av flera orsaker: det är billigt, det är gott, det funkar med nästan allt och det innehåller massor av nyttiga kolhydrater, som både mina muskler och min hjärna behöver för att jag ska kunna träna ordenligt. Inget får mitt blod att koka som atkinsdieter och gi-trams. Morötter till alla måltider, pasta så att jag blir mätt och något proteinrikt till. De dagar jag inte tränar äter jag ibland något lättare, typ linssoppa. Nuff said.

I morgon ska jag köpa frukt, grönsaker, toapapper (det som går in ska komma ut igen, höhö…hö) fetaost, chorizo, creme fraiche och mer pasta. Sen ska här lagas. Och fotas. Och uppdateras.

Söndag är pizzadag i vårt hushåll. Någon enstaka gång blir det hembeställning, men det är faktiskt så enstaka att jag kan räkna det med ett finger (förra veckan, uttränade och utpumpade orkade ingen av oss ens tänka matlagning, så det blev kycklingrulle och fettopizza). Vi hade ingen ost hemma så efter att ha satt degen på jäsning, gav jag mig ut i stormen. Så fort jag kom innanför dörren igen, kom jag på att jag glömt tacosåsen. Darn. Sniffade lite i de halvfulla burkar vi av tradition och lathet har i kylen. Den ena gav mig en knuff så att jag flög bakåt med fladdrande näsvingar, men den andrade luktade okej (precis som med varmvattnet i brödet inser vi riskerna med att käka månadsgammal tacosås, men vi gillar att leva on the edge).

Pizzan bakades ut, och under tiden hängde jag upp en nyinhandlad kökslampa i taket och lyssnade på bizarra sketcher i P3 tråkhumor. Köket fylldes av ljuva oreganodofter och jag väckte min sovande man, som ragglade ut i mysbyxorna och åt sin pizza hälften så snabbt som jag. Jag äter som det rovdjur jag är.

Enough babbel, här är receptet. Och det är Mitt. Man får inte experimentera med den här pizzan. Antingen gör man så här, eller så gör man inte alls.

Deg
25 gram jäst
2 dl kallt vatten
1 tsk salt
2 msk olivolja
5 dl vetemjöl

Smula ner jästen i en bunke. Rör i salt och olja, och häll i det kalla vattnet. Tillsätt mjöl efter behag (ibland räcker det med mindre än fem) och knåda ihop till en tjusig deg. Sätt ugnen på 225 grader. Låt degen jäsa i 30 minuter.

Sätt in en plåt i ugnen i några minuter. Ta ut den (varm) och pensla med lite rapsolja. Kavla ut degen på den varma oljiga plåten, till önskad storlek (ungefär som plåten). Sätt in plåten med bara degen på i några minuter, tills det känns som det räcker (den ska bli lite fastare än sitt dag-jag).

Fyllning
½-1 burk tacosås av önskad styrka
1 burk campinjoner
2-3 tomater
2 påsar färsk mozarellaost (125 gram per påse)

Bred ut tacosåsen över den förgrillade degen. Strö ut svamp, skuren tomat och isärriven ost. Krydda med oregano och sätt in i ugnen tills osten har smält och ser trådig och god ut. Dela lika med din man (eller ta mer än han eftersom det är du som gjort den) och njut.