Okej, ett av mina nyårslöften var att börja fotografera mer och hitta någonstans att lägga ut bilderna på internet. Undersökte hemsidor, men upptäckte att det kostar pengar att skaffa en sån, om man vill ha en snygg och flashig adress (vilket jag naturligtvis vill, hög standard baby). Och eftersom jag inte ens vet hur man gör en snygg fotodagbok, kändes det inte aktuellt att hålla det där nyårslöftet trots allt. Dessutom fotograferar jag bara tre saker: mig själv, min katt och min mat. Även om mitt ego skulle uppskatta en fotodagbok fylld med bilder på mig själv, kändes det inte som att det skulle gå hem hos någon annan (såvida jag inte tog av mig kläderna, men då skulle jag tyvärr bli utkastad ur lägenheten av min sambo). Katter intresserar bara kattägare, och let’s face it: så snygg är han inte min korvboll. Han är svart liksom. Han är svart och för det mesta sover han. När han är vaken rör han på sig för mycket för att bli bra på kort.

Men min mat! Min mat är snygg. Min mat springer inte runt,  och den sover inte heller. Den är färgglad, den varierar sig, och den behöver inte klä av sig naken för att bli populär (eller? nakna kocken gick ju hem iofs…). Det enda ett foto av en maträtt saknar, är själva smaken av maten. Men det löser man ju med ett bifogat recept!

Här nånstans i min tankegång kände jag att jag gått från en fotodagbok till en… matblogg. Såna som det finns hundra av. Varav typ 15 är populära och länkar till varandra. Jag läser och älskar dom allihopa. Och jag snor deras recept, dreglar över deras foton och följer deras diskussioner.

Den här matbloggen kommer nog inte bli som dom. För det första kan jag typ ingenting om mat. För det andra kan jag typ ingenting om mat. För det tredje kan jag typ ingenting om mat. Men jag lagar den, och jag fotar den. Och, från och med idag skriver jag om den också. Here goes!