Kom in och ät

Ja. 481 Kcal. I het mjölk. Slemmig bulle. Gräddens sötma. Värt varenda sekund.

Igår var en rätt crappig dag. Det snöade. Jag hade lektion. Mitt cykellås var trasigt. Jag hade ont i halsen. Min ljumskar försökta sakta men säkert döda mig vid varje steg jag tog. Så efter en tung, lång promenad till skolan flydde jag och MissE in på universitetets bästa café och tog en stor kopp thé och en varsinn chokladdoppad biscotti. Ah. Bliss! När jag säger univeristetets bästa café kan en oinvigd stackars teknolog tro att jag pratar om Baljan, men det gör jag inte. Som den snobbiga filosof jag är, känns Baljan för osofistikerat. Pinsamt nog kommer jag inte ihåg vad mitt café heter, men det ligger i samma lokal som Akademibokhandeln, och det är billigt, elegant, mysigt och perfekt på alla vis. Min ljuva kopp yogité kostade elva kronor och den stora chokladiga biscottin 11 (det finns mindre för 5).

Efter en av de mer flummiga lektionerna i mitt liv (och då går jag ändå lärarprogrammet, själva definitionen på flum) gick jag hem och bakade egna små biscottis. I Två systrars söta finns det ett grundrecept, och förslag på smaksättningar. Det som lockade mest var vit choklad och lingon, men jag hade inget av detta hemma. Däremot hade jag mörk choklad och kokos. Tadaa!

Så jag experimenterade. Och resultatet blev sämre än förväntat, men tillräckligt gott för att jag skulle hamnade i biscottikoma resten av kvällen. De blev lite för våta inuti, och smaken kunde varit mindre chokladig och mer mandelkokosig. Mandel kunde jag dock inte begära att det skulle smaka, eftersom jag uteslöt mandel ur receptet. Men jag var nog lite feg med kokosen. Och baileys vet jag överhuvudtaget inte om man skulle haft i, men jag hade en öppnad flaska och kände mig lite wild and crazy.

Gör nu inte som jag gjorde, och blanda sockret med mjölet innan det blandats med smöret. Jag tror något av misslyckandet kan ligga i just det lilla misstaget….

Lyxbiscotti med chokladsmak (ca 40 st)
100 gram rumsvarmt smör
2 dl strösocker
3 ägg
7 dl vetemjöl
3 tsk bakpulver
½ tsk vaniljsocker
½ tsk salt
ca 70 gram hackad mörk choklad
Några matskedar kokos
2½ kapsyl Baileys

1. Rör socker och smör poröst
2. Tillsätt äggen, ett i taget (rör emellan)
3. Häll i sprit, choklad och kokos.
4. Blanda allt torrt i en egen skål och häll i.
5. Knåda ihop det hela till en deg
6. Dela degen i 3 delar och rulla ut till korvar
7. Lägg korvarna på bakpappersplåt och grädda 15 min i 175 grader
8. Ta ut och stäng av värmen.
9. Skär bitarna diagonalt så att det blir snygga bitar.
10. Ställ in plåten igen, på eftervärme tills de är genomtorra

Smask smask!

Helgen spenderades i en liten stuga i snön, med tjugo andra personer, och maten vid sådana tillfällen brukar sällan vara något att skriva hem om. Förutom när jag själv står vid spisen då, hehe. Äeh, nä, att maten blev en stor och ljuv upplevelse vid åtminstone ett tillfälle den här helgen, är på inga vis min förtjänst. Eller kanske på några vis, men de jag och övriga deltagare har att tacka för det är i första hand Caroline Hofberg och i andra hand frk Gräddnos. I tredje hand kan vi tacka mig, som handlade och Mr J som hällde upp jordnötter.

On a more serious note: det här är en av de godaste vegetariska rätter som jag ätit. Och en av de mer mättande… Och möjligen en av de mer onyttiga, men det kan man ha överseende med. För det här är GOTT. Och enkelt. Och det funkar lika bra att bjuda tjugo hungriga krigare på träningsläger, som mamma en festlig fredagkväll. Vi kombinerade de tjugo hungriga och den festliga kvällen, till en mysig massmiddag; en lördagkväll med tända ljus och doften av kokos och spiskummin. Till efterrätt fick vi chokladpudding med grädde. Good stuff.

Nog med babbel, dags för recept. Ett recept som btw väldigt lite stämmer med Carolines, förutom att jag tagit hennes mått. Vi gjorde som sagt en gryta för tjugo personer, och hade i väldiga mängder krossade tomater, två paket linser, tio gula lökar och två vitlökar (hela alltså, typ tjugo klyftor) så jag vet inte riktigt hur mycket som lämpar sig för två-fyra personer. Det är nog rätt fritt fram att pilla med mängderna som man vill, ni vet hur man gör när man gör grytor (man tar vad man har och så vidare). Ös gärna på med kryddor, det ska smaka något! Tycker kryddmängderna här ser väldigt töntiga ut… men jag vågar inte ange större mått, ni får smaka av själva. Here goes:

Vegexotisk supergryta
1 gul lök
3 klyftor vitlök
2 dl röda linser
400 gram krossade tomtar
1 tsk spiskummin
2 tsk garam masala
1 krm chilipeppar
1 tsk gul curry
2 grönsaksbuljongtärningar
6 dl vatten
Rapsolja
Lite socker om tomaterna är sura

Russin
Kokosflingor
Jord-/cashewnötter
Ris

1. Skala och hacka lök och vitlök.
2. Fräs löken i därför avsett kärl (typ gryta)
3. Ös på med kryddor och fräs lite till
4. Häll i krossade tomater, linser, smulade tärningar och vatten
5. Koka i minst 10 minuter.
6. Smaka av med mer kryddor om det behövs.

Servera med kokt ris, jordnötter, kokos och russin. Och annat krafs om man gillar det, se originalreceptet för förslag på tillbehör. Men jag tyckte det räckte så här (jag är egentligen emot all form av frukt i mat, russin är precis på gränsen). Ät och njut, gärna i närvaro av tända ljus och glada vänner.

Min första ensamma-hemma-dag åt jag faktiskt inte lax med bröd, utan lagade en vegetarisk måltid, precis som planerat. Fast laga kanske var att ta i, det handlade mest om att värma och skiva och steka lite. Men det blev rätt gott, och fint på bild (och därför värt att blogga om, hehe). Receptet innehåller inga svårigheter: koka och värm lagom med coscos, och blanda med valfri mängd ajvar relish. Skiva zuchini och färska svampar tunt, och stek i lagom varm olivolja. Stek upp fyra-fem basilikapuckar och servera. Jag åt några morötter till också, men det gör jag till allt så det är inget att hänga upp sig på.

Katten musen tiotusen

Så här ska det se ut!

- Jaha Emma, hur går det med din vegetariska vecka då?
- Jotack, än så länge är den väldigt lik äta-bara-lax-veckan.
- Mm men lax är rätt gott det med.
- No kidding! Kallrökt på rågform med phillyost.
- 5% fetthalt! Nu med godare smak!
- Menar det.
- Låt oss leva på det resten av veckan också.
- Ja, låt oss.

Det finns njutbar mat, rolig mat. Mat som känns i både mage och hjärta. Som grytan med rödvin och svamp och härligt mört kött som jag gjorde igår. Sen finns det lite tråkigare mat också…

Idag efter ett långt, tungt skogspass bjöds vi av kubben på sönderkokt, tunn korv och pulvermos. Ja, pulvermos. Som jag inte ätit sen skolan, typ. Inte ens då åt jag det, smaken är för gräslig och det finns absolut ingen poäng med att äta det för det innehåller ju ingenting. Blääää. Jag blandade friskt med gröna ärtor och fick ner det, men mer var det inte.

På väg hem stannade vi oss sambons syster och åt varm smörgåstårta. Tydligen någon slags konstruktion med hönökaka, ett lager skinksås (rikligt med purjolök i den), ett lager svampstuvning och överst tomater och smält ost. Som en stor fancig varm macka. Den hade potential men var kanske inte riktigt ultimat.

Fan vet vad jag ska hitta på ikväll för att tvätta bort pulvermosnederlaget. Kycklingryta med äpplen? Lammfärsbiff? Grytrester? Pizzaaa! Det är ju trots allt söndag… Hmm…

Nästa vecka ska jag vara ensam och bara äta vegetariskt. More on this as it developes.

Förrätt: Nachochips och cheddarostsås

Mitt val: biff fajitas (med bönor, salsa, gucca och gräddfil till)

Mannens val: Lumberjack (400g) med pommes och majskolv

I morgon ska vi ut och äta! I’m so excited. När vi känner att vi har råd, vilket brukar vara nån gång varannan månad eller så, tar vi på oss våra finaste kläder (nej det gör vi inte, men mentalt gör vi det) och rattar ner till Baggens parkeringhus. Sen promenerar vi upp för en gata och ner för en gata och slinker in på Texas Longhorn. Där bänkar vi oss (aldrig uppe på podiet där vi vill sitta utan alltid typ nära dörren eller mitt i något glatt after work-gäng men det gör inget egentligen) och får menyerna. Som vi inte behöver studera sådär supernoga längre. Dels för att vi i flera dagar innan sitter och dreglar över menyerna på internet och frågar varandra ”vad ska duuu ta den här gången?” med längtansfyllda röster, dels för att vi liksom börjar lära oss vad som finns.

Till förätt tar vi alltid de hemmalagade nachochipsen med två såser. I början tog vi guacemole och cheddar (åh cheddarn!) men numera bilr det två cheddar, eftersom det bara är jag som tycker båda och det bli orättvist annars (jag snor nämligen åt mig så mycket cheddar jag kan, plus min guacamole då).

Efter det får man en liten töntig sallad, med paparika, isbergssallad, gräslök och gräddfil. Den är okej, men lite.. skum. Och inget jag skulle betala för (vilket man får om man beställer något under 200 spänn tror jag).

Jag har provat det mesta på menyn; både lamm och entrecote och no bean chili, men jag har landat på dera sizzling fajitas som är ett under av godhet. Mannen provar sig fortfarande fram, sist blev det lamm men han har även testat oxfilén. Vad vi tar i morgon återstår att se. Men gott blir det!

PS.
Vi har aldrig ätit efterrätt där, för… ja, dels brukar vi vara för mätta, dels är det dyrt och dels är jag övertygad om att jag kan göra lika goda efterätter hemma. Men annars är det en helkväll. Mmm. Är det imorgon snart?

Lasagne! En av de rätter som jag aldrig riktigt lyckats med. Kanterna blir hårda och såsen räcker aldrig till och det hela blir bara en kladdig röra, som spaghetti och köttsfärssås fast fetare och torrare liksom. Men idag kära vänner, lyckades jag. Okej, det blev en kladdig röra nu med, men det var en smaskigt kladdig röra! Dessutom är den vegetarisk, och därför en liten present till bloggläsare jenny.

Grundreceptet är inte mitt, det är Saras och gillar ni marinerade grönsaker kan ni prova den varianten med. Det enda jag ändrade var egentligen ”toppingen”, så att säga. Receptet får ni kolla på där, jag skriver bara hur jag gjorde nedan.

Grönsakssåsen kokades enligt planen, precis som hon skriver. Sen skulle jag försöka göra vegansk bechamelsås, men den ville aldrig bli tjockare än vanlig blaskig havremjölk så jag är osäker på om jag lyckades. Jag hällde i alla fall hela blasket över plattor och grönsakskladd och slutresultatet blev utsökt så jag tror inte att det spelar någon roll om den är såsig eller inte. Efter ett lager havregrädde ska man enligt Saras recept ha på marinerade grönsaker, men jag bara smetade ut grädden med översta lagret grönsakskladd och smulade sedan över riktigt härligt fet fetaost (ej arlas fusk!) och några kalamataoliver.

Eftersom jag använt färska lasagneplattor gräddade jag bara underverket i 15 minuter i 200 graders värme, men använder man hårda behövs nog 30 minuter. Oliverna blev sanslöst goda av ugnsgräddning, vilket var en nyhet för mig (men kanske inte för någon annan?) Man kan nog vara rätt generös med fetaosten för den förhöjde verkligen smaken. Tyvärr blev det inget foto, men gör den genast och så får ni se hur den ser ut….

I måndags fick jag ett mail från mannen, som berättade att han tänkte överraska mig med restaurangbesök på fredag. Några dagar tidiagre hade jag frågat vad vi skulle göra på Alla hjärtans dag och fått svaret ”träna”, därför kändes fredagsmiddag som ett shysst substitut. Onsdagen skulle istället bli en blyg vardagsmiddag, typ makaroner och wok.

Men en ond hals räddade oss från såna tråkigheter. Träningen inställd, och istället blev det tre rätters hemmalagad middag idag och restaurang på fredag. Dubbelt så bra! Jag ägnade hela förmiddagen åt att surfa sidor, typ tasteline och arla, för att hitta bra recept och vacklade runt mellan lax, kycklingspett, risotto och klyftpotatis. Inte ens när jag åkte till affären hade jag riktigt bestämt mig, så det besöket tog ungefär fyrtio minuter och svår beslutsångest. Men resultatet blev oerhört bra!

Förrätt: laxröra på grovt bröd, med citronskiva och gräslök.
Huvudrätt: störtkåta kräftstjärtar med färsk pasta och cocktailtomat
Efterrrätt: fruktsallad med granatäpple, vaniljglass och chokladsås

Stiligt? I think so! Förrätten är alldeles min egen konstruktion (eller, det var min alldeles egna konstruktion tills jag plötsligt trillade över ett nästan exakt likadant recept på en hemsida… men struntsamma, det var min idé ändå!), huvudrätten är stulen från arla.se (och de kallar den för nyförälskade kräftstjärtar, men jag och mannen är inte direkt nya i branschen så jag döpte om den). Efterrätten har jag också kommit på själv, men det är ju ingen upptäckt av Amerika direkt. Choklad funkar, glass funkar och frukt funkar.

Förrätt
Grovt bröd av valfri sort, gärna lite stabbigt sådär
Kallrökt lax
½ dl creme fraiche
½ pkt philadelphiaost yoghurt
En liten hackad rödlök
Lite gräslök
Citronskivor
Salt och peppar

Skär laxen i små bitar och hacka löken. Mosa och blanda ihop ost och creme fraiche, och blanda ner lök och lax, samt gräslök. Salta och peppra efter tycke och smak. Pressa gärna ner lite citron. Pryd snyggt skurna rågbrödsskivor med röran och granera med citronskivor. Like a bridge over troubled water, som jag sjöng när jag tryckte dit min citron.

Receptet på Kräftstjärtarna finns här och jag kan verkligen rekomendera det. Tyckte det lät lite halvgalet med bea och kräftstjärtar, men eftersom mannen älskar de båda kände jag att en kombination skulle kunna fungera. Och det gjorde den! Vi hade färsk pasta till, och det hela räckte precis till två personer (men så är vi hungrigare än arlas standardkunder kanske?).

Efterrrätten blev tudelad, eftersom jag inte var så sugen på glass och chokladsås, utan föredrog en lättare, mer fruktig variant, medan mannen öste på för fullt av båda. Hans blev snyggare på bild… Båda använde kiwi, banan och granatäpple men jag körde på kokosflingor och lite, lite pudrar kakao, medan mannen öste på med glass och chokladsås ur tub. Hade jag deltagit i chokladsåsandet hade den givetvis blivit hemmagjord, tubsås är söt och slemmig och skum. Men, man kan göra snygga mönster med den! Jag gjorde typ ett hjärta (ja eftersom jag skulle fotografera var det jag som stod för designen av hans efterrätt).

Dela gärna med er av era alla hjärtans-dagmenyer, eller gå till raggaze.se och spana in deras fototävling (det ena utsluter väl iofs inte det andra…)

Lisa på Matälskaren utlyste för en tid sedan en köttfärs/bolognesetävling. Jag anmälde mig aldrig, för jag är rätt kass på köttfärssås. Den godaste köttsfärssås jag vet är den som man fick i skolmatsalen. Fullständigt söndermald färs med orangeaktig färg och till det sönderkokt spaghetti och massa ketchup. Good times! Men jag har aldrig lyckats få till den själv. Min sambos mamma (som by the way är mattant i en skolmatsal…) är nära. Fast utan sönderkokheten och den oranga färgen. Hur gör man? Är det tomaterna? Kryddorna? Långkoket?

Min blir alltid bitig och köttig, löken och svampen sticker ut och visar sig för tydligt, tomatsmaken är sådär hur länge koket än får koka och jag lyckas aldrig få min pasta till det där härligt svampiga tillståndet heller. Dessutom är ketchup bara för ociviliserade människor, så inte ens där gör jag rätt.

Aaaanyway, en gyllene sommar år… 2000? lagade jag massvis med köttfärssås. Jag var ensam hemma mycket, det var varmt och jag lagade köttfärssås i ett. För det var jag bra på. Då. Inte för att den smakade skolmatsal, men den var i alla fall cool. Tricket? Öl! Några klunkar öl i såsen och den fick en alldeles speciell arom. Jag föråt mig den sommaren btw. Lagade aldrig köttsfärssås mer förrän jag flyttade hemifrån. Typ. Och något år efter det blev jag magsjuk efter en spaghettiochköttsfärssåskväll och den som sett sina inälvor flyta i toalettskål tillsammans med färs och långa pastsaormar, känner sig rätt avskräckt ett tag.

Men det där har jag kommit över nu, och häromdan försökte jag återskapa mina tidigare öl-mästerverk. Jag orkar inte skriva ner hela recepetet, men det var färs, svamp, lök, tacosås, tomatpuré, havregrädde och sofiero. Gammal avslagen sofiero, vars datumgräns passerades någon gång i somras. Och det blev delikat! Jag åt den samvetslöst med långkokad, vit spaghetti, rikligt med ketchup och flertalet skivor smält ost. Nästan i klass med skolmatsal!

Fast jag skickade aldrig in den till Lisa… Men, traska gärna dit och provlaga ett tjugotal olika varianter, från den mest snobbiga bollonäääsen till veganvarianten.

Igår var det fredag och eftersom mannen den senaste veckan förhoppningsfullt svarat ”oxfilé?” varje gång jag undrat vad han ville ha till kvällsmat och jag svarat ”men inte mitt i veckan!”, var kvällens matplaner rätt klara. Oxilfé, bearnaise och klyftpotatis. Hej medelsvensson! Hela dagen satt jag och väntade på att mina ben skulle traska iväg till Hemköp och skaffa potatis, men det hände liksom aldrig. Rådgjorde med sambon och fick klartecken att istället använda ris. Plockade fram köttet, en rätt skumt formad bit som jag hoppades skulle gå att skära i snygga tornedörer.

Bearnaisen har cirkulerat på matbloggarna den senaste tiden, och jag har försökt göra i mixer några gånger (med blaskigt, men gott, resultat). Den här gången tänkte jag göra den för hand. Alla tecken var goda. Smörstekt sparris som tillbehör, och kanske en riktigt ofräsch sallad också. Gamla vissnade isbergsblad, blaskig ljusröd tomat och halvfrusen gurka. Mmm.

(Okej, det här är en direkt reaktion på de allergiska utslag jag numera får av alla som skriver om sallad som ”fräsch”. Låt mig citera min favoritfilm:

- Um, do you.. do you have a green salad?
- What the fuck colour would it be?

Exakt. Och det är fan klart att en sallad är fräsch. Hur många serverar ofräsch sallad? Frusen gurka, vissna blad? Jag förstår att ni menar cocktailtomater, olivolja, några nötter, lite ost, späda blad av någon spännande sort typ ruccola, men skriv hellre det istället för att använda ordet fräsch. Jag får blanka brunbräna lår, illande blått poolvatten och en blond hästsvans för min inre syn när jag hör ordet fräsch, jag ser kellogskvinnan och v6-leendet och jag förstår inte hur en seriös matjournliast ens kan tänka på att använda sig av begreppet ”fräsch” i samband med sallad längre. WE GET IT. Kom med något nytt!)

Var var jag?

Jo. Det var tänkt att maten skulle vara lite halvklar sådär när mannen ramlade in genom dörern vid halv sju, men just då satt jag fast i en spännande film (En långvarig förlovning) och orkade inte röra lederna. Redan från början fanns det alltså ett stressmoment. Men jag tog med mig datorn ut i köket och skred till verket. Skar köttet. Torkade. Hackade löken. Skar smöret i små kuber. Satte igång riskoket. Värmde pannan. Stekte sparrisen i smör, saltade. Hällde vinäger och lök i en gryta, tillsammans med dragon. Storknade av den starka vinägerlukten, och försökte förtvivlat få det hela att koka och reducera istället för att omedelbart dunsta bort.

Hällde i äggulor och vispade febrilt. I med smör, smör, smör. Vispa, vispa, vispa. Det blev rätt snyggt. Belåtet började jag steka köttet. Ynkliga, små bitar med senor. Hm. De blev mörkare och mörkare men verkade fortfarande rätt råa inuti. Virade in dom i folie, men hade inte satt på ugnen så det gick inte att eftersteka. Efter en stund funderade jag på om de verkligen skulle bli klara där i folien. Tog ut dom igen och stekte en stund till. Sen in i foliet.

Som alla med minsta matlagningskunskap förstår var det här inte det bästa sättet att tillaga oxfilé. Det insåg även jag. Men jag kämpade tappert vidare, under tiden som jag förstrött tuggade i mig alla sparrisar utom två. Hrm. Vid det här laget började mannen fundera på vad jag egentligen höll på med i köket.

- Är maten klar snart eller?
- Jag.. eh.. vet inte.
- ?
- Men det är den nog. Kanske. Tror jag.

Slevade upp ris, tog två ynkbiffar och lite kall bearnaise. Tuggade håglöst i mig den sega massan och svalde den sura såsen. Varnade mannen för att ta bean utan att smaka på den, men han lyssnade inte och efter ett äcklad ”uuuh” öste han örtsalt  på sitt förstörda ris, för att dämpa smaken.

Man kan inte lyckas jämt alltså. Som tröst åt jag upp alla biscotti som fanns kvar efter julbaket. De var goda i alla fall.

Med kortslutning i plugghjärnan sitter jag och bläddrar gamla bilder. Är det sommar snart? Ris och skum wok från fd Julies, åts på filt på gräsmatta, med äpple och vatten som tillbehör. Vi spelade rese-TP (jag vann) och hade bara ben. Man ser på ljuset att det är sommar, det milda och romantiska. Stereon spelade något somrigt (ej per gessle) och om något inte var perfekt, så minns vi det ändå inte nu.

För att dölja att jag inte planerat deras lektioner som jag ska, har jag bakat brownies att muta mina elever med. Jag tänkte dela ut läckerheterna i samband med utvärderingen, där de ska fylla i hur de tycker att jag varit som lärare. Hoppas det inte påverkar resultatet (sa hon och log diaboliskt). Receptet kommer givetvis från Två systrars söta, och det finns att läsa här även om jag tycker att ni ska köpa boken istället för att snylta på andras recept. Det här var det första jag tillagade i vår nya lägenhet, och sen bjöd jag vår flytthjälp också. Den går att göra på många olika sätt: i kladdkakeform så att den måste ätas med sked och tallrik, eller hårdare i långpanna. Med eller utan hallon (jag glömde köpa hallon så det fick det bli ikväll). Jag brukar göra halv sats av chokladsmeten och full sats av ostkladdet, så blir den extra läcker, men det blev det inget med ikväll eftersom jag ville ha en rätt tunn och fast kaka (den ska ju ätas i lektionssal).

I början av mitt bloggande gnällde jag på tidningen Allt om mat, som jag inte tyckte levererade riktigt. Men jag är ju inte den som inte ger saker en andra, tredje och fjärde chans, särskilt inte när de levereras direkt i min brevlåda och jag måste betala för dom. Under ett köttbesök på City Gross, införskaffade jag högrev och bestämde mig för att prova något som de kallade för ”mustig lammcurry” (riktiga poeter, de där journalisterna). Jag hade varken råd eller lust med lamm, men annars är receptet ganska precis som det står i tidningen. Nästan. Jag tar mig friheten att skriva ner det här med egna ord, för det här måste jag dela med mig av (särskilt just nu när jag egentligen borde lektionsplanera). Även i nedfryst och uppvärmt tillstånd är den här grytan så jublande god att det är svårt att beskriva. Söt, mustig, stark, mild, kryddig, med ett behagligt tuggmostånd. Till och med trista tillbehör som ris och morot får den att dansa lindy hopp med smaklökarna. Tycker ni inte om den gör ni fel. Jag beklagar mina vegetariska vänner, men känn er fria att exprimentera! Köttet kanske kan bytas ut mot något annat skojigt, fast med samma smaker?

Indisk supercurry
2 kilo högrev (av nöt)
3 stora gula lökar
1 vitlök (ej klyfta, vitlök)
3 äpplen
½ dl rapsolja
½ dl curry
2 msk röd currypasta
½ dl tomatpuré
½ dl kinesisk soja
1 dl sötsur och het thaisås
Någon matsked koncentrerad köttbuljong (el 2 tärningar)
2 dl matyoghurt
1 tisk salt
3/4 dl vetemjöl
Cirka 1 liter vatten

1. Skär bort senor och skit från köttet, och skär det i små mumsiga bitar. Bryn lite i taget i smörad panna, och lassa över i större gryta efter hand.
2. Skala och hacka lök och vitlök, och skär äpplena i små bitar. Fräs i rapsolja tills löken blivit mjuk, men inte färgad. Pudra med curry, som ska fräsa med någon minut så att den ger smak. Lägg ner lökblandningen i köttgrytan.
4. Lägg i currypasta, toamtpuré, soja, chilisås, buljong, yoghurt och salt, pudra över mjölet och häll på vatten.
5. Koka upp, och åt sedan sjuda med locket på glänt i 1½-2 timmar, tills köttet är mört men inte sönderfallet.
6. Ät hur du vill! Tidningen föreslår cashewnötter, yohurt och banan men vi vet ju alla att frukt i mat är djävulens anhang på jorden, så undvik det. Ris fungerar, pasta fungerar säkert, ett uppsugande bröd är nog inte heller fel.

Det som blir över lägger man i fryslådor och sen äter man den med jämna mellanrum. Och blir sådär lycklig som bara en mätt människa kan vara.

I morse vaknade jag och kände mig lagom trucköverkörd. Det var dånet (ja alltså, somliga mornar är det ett dån) från mikrovågsugnen som sakta men säkert flöt in i min hjärna och väckte mig ur en febril fylledröm där jag räknade tal av något slag. Det var mannen som var morgonpigg och tesugen. Jag kröp djupare ner i dunet, men när han åkt släpade jag mig upp eftersom min mage lekte tredje världskriget och just sprängt ett enormt hål som sög och kurrade. Sedan halv fyra samma natt (morgon?) hade jag varit sugen på pannkakor och jag visste att vi inte hade någon mjölk hemma. Med tunga steg släpade jag mig alltså ut ur lägenheten. Stegen lättade något när jag kom ut i friska luften och väl framme vid affären ville jag helst gå i flera mil till. Men, hungrig som sagt. Mjölk, skinka och ost och hem igen. Pannkakorna fick vänta några timmar, istället gjorde jag först varma mackor med ost, skinka (surprise!) tomat, olivolja och rödlök. Men vid lunch var det dags!

Pannkakor är den allra bästa fyllematen. Fett, sött, sockrigt och kolhydratigt. Och gott. Jag äter dom med smör och socker (mm, ja först stekta i smör och sen bredda med smör, det är ingen jävla hälsokur det här) och ibland med fet yoghurt och honung. Väldigt sällan med grädde och sylt, trots att det var det enda jag accepterade som barn. Receptet kommer från min systers gamla hemkunskapsbok och det är flitigt använt. Grundreceptet är för ungefär en person, och jag har dubblad och tredubblat och fyrdubblad i spalten bredvid. Idag blev det en dubbel sats och jag orkade alla utom den sista (det är alltså receptet för två inte så hungriga personer som står nedan).

Pannkakor
3 dl vetemjöl
6 dl mjölk
2 ägg
En nypa salt
En skvätt socker

Vispa 3 dl vetemjöl och 3 dl mjölk så att klumparna löses upp. Krydda. Knäck i äggen och resten av mjölken, och vispa ordentligt. Grädda i smörad panna och ät på valfritt vis (socker, smör, nutella, sylt, yoghurt, honung, there are no limits)

Jag har älskat tacopaj sen jag för första gången åt det på en kompis kalas, i högstadiet någon gång. Det var hennes livsfarliga mammas recept, och jag bad om att få det nedskrivet. Sen dess har det funnits i min egen lilla receptsamling, under rubriken Ingrids mammas tacopaj. Tyvärr innehåller den massor av smör, fet creme fraiche, ost och majonnäs, så därför har jag inte gjort den på några år (vanlig tacos är ju också gott, och enklare). För ett tag sen var jag på middag hos Mr J och hans gräddnos, och då fick vi vetegetarisk tacopaj. Ny frälsning. Nytt recepttiggeri. Och igårkväll var det dags! Jag ändrade lite, lite eftersom jag trots tre besök i affären inte lyckades köpa alla ingredienser… Men alla cred går till Maja (som tyvärr inte har någon egen blogg, annars skulle det vara en snygg länk här)

Vegetarisk tacopaj
Pajdeg
4 kokta potatisar
50 gram smör
2.5 dl vetemjöl
Lite salt

Smält smöret, och riv potatiserna grovt. Blanda mjöl, salt och potatis i smöret i kastrullen, och knåda ihop till en deg (jag var lite fundersam över just det momentet, men det funkade jättebra). Tryck ut degen i en form, förslagsvis med avtagbar kant, och förgrädda i 225 graders ugnsvärme i 10 minuter.

Fyllning
1 gul lök
1 påse quorn- eller mincefärs
1 påse tacokrydda
1-2 dl vatten

3 tomater
2 dl lätt creme fraiche
Valfri mängd hackade jalapeños (små gröna på burk)
Riven ost

Hacka löken och fräs i smör/olja. Lägg i färsen (jag använde mince) och stek ett tag. Häll på kryddor och vatten och ställ åt sidan så att det inte bränner fast. Hacka tomater och jalapeños och blanda med creme fraichen (poängen med jalepeñosarna är att de ska ge smak så fega inte ur) (men överdriv inte heller för då blir det oätligt). Lägg färsen i det förgräddade pajskalet, och kleta över tomatblandningen. Riv ost och sprid över (det visade sig att vår ost var på gränsen till totalt slut, typ en centimeter tjock skiva och det hela höll på att sluta i katastrof… men jag bet ihop, rev den och det funkade faktiskt med mindre ost än jag brukar ta).

Grädda i 225 grader i 15 minuter, och servera med diverse tacotillbehör. Vi hade bara gurka, isbergssallad och nachochips, men det funkade det med. Gott, gott, gott! Och relativt nyttigt…

Mitt absoluta favoritmellanmål: a-fil, äpple och kanel. Det smakar som äppelkaka, fast utan hela kakigheten. Gör följande: häll upp fil i en tallrik (yoghurt funkar också om man är lagd åt det hållet). Kärna ur ett rödgult härligt royal gala-äpple, och skär det i mindre bitar. Lägg i tallriken, krydda med kanel och rör om. Glufsglufs.