Kom in och ät

Igår bjöd jag Ea min pastasås, den som jag använder till min älsklingslasagne (eller min och min, grundreceptet är ju vegansaras). Kokade massa pasta, och skar upp snygga kuber av fetaost. Sen åt vi så magen stod i alla hörn, och fick ändå rester över (rester som står och lockar på mig i kylen, är det lunch snart?). Direkt efter överstökat matintag, smetade jag ihop en halv sats solrossnittar från Två systrars söta, och maten hann precis sjunka undan lite medan de svalnade på galler. Och så åt vi igen. Det svåra med goda kakor, är att man inte fattar när det är nog. Inte förrän valet står mellan att lägga ner ätandet, eller kaskadkräkas. Vi lade ner. Mannen kom hem en stund senare, och ropade ett förjust ”har du bakat?” när han såg den uppslagna receptboken.

- Ja.. det har jag.
Tystnad medan köket undersöks.
- Men var är kakorna?
- De står i kylen.
Tystnad medan kylen undersöks.
- Det är ju bara tre kakor kvar!
- Eh. Ja.

Men vi gjorde ju inte en hel sats. Och vi var ju faktiskt två. Och medan vi knaprade i oss kaka efter kaka efter kaka ursäktade vi oss med att vi alldeles snart skulle ut och träna. Varför man nu ska behöva ursäkta sig för att man vräker i sig massa kakor? Men så är det ju. Och vi tränade. Efter trehundra meter kändes det som att någon satt med en liten kniv och försökte karva hål i min magsäck (jag tror att det kallas för ”håll”). Men det blev bättre och när jag kom hem åt jag curryrisotto och basilikapuckar. Och de två kakor som fanns kvar…

Mitt projekt att baka mig igenom boken Två systrars söta pågår fortfarande, även om jag inte skriver så mycket om det (för jag vill inte lägga ut recepten och att fresta med bilder och text känns inte helt shysst mot er) (iofs vore det bra reklam för systrarna). Men här kommer en lista över vad jag gjort hittills:

Havrekakor med valnötter och russin
Mina valnötter var lite halvkrassliga, så därför fick kakorna en biton av härskhet. Men annars var de, som det står i boken, grymt goda. Särskilt där de var som tunnast och knaprigast. Jag gillar att hitta ett russin i knaprigheten (men jag gillar inte att hitta russin i mjukhet, som i lussekatter). Tyvärr var jag för ivrig med uppätandet, och lät de inte svalna tillräckligt länge på galler så de blev lite för mjuka.

Sega solrossnittar
Råkade ta grovt rågmjöl istället för receptets grahamsmjöl, och degen var långt ifrån smidig. Mer en mjölmassa. Men de var goda i alla fall, särskilt de tunnare bitarna. I mitten på de tjocka var det lite för mycket socker-och-mjölkänsla. Kommer baka de här många fler gånger.

Biscotti
Använde bokens grundrecept men hade, som jag skrivit om tidigare, Baileys, kokos och hackad choklad i. De var sådär, det biscottireceptet jag använde senast var mycket godare (och fanns hos Oscar)

Marmorerade brownies med hallon
Vem har inte ätit dessa vid det här laget? Galet gott. Jag har bakat dom fler gånger än jag minns.

Ultimata morotskakan
Den här bakade jag för ganska länge sen, och ja den var god. Men pinsamt nog tycker jag fortfarande att de små kakbitarna man köper på Hemköp för 6.90 (eller på Santinis nere i stan, för 20 spänn…) är godare. Men visst, det var en god kaka, om än lite omständigt att göra puré och ha i djävulsananas.

Mississippi mud pie
Den här kakan ska ha kolasås på sig, och jag har skrivit om den förut. Den var god, särskilt halv ett på natten efter en fest. Fast det är ju typ kladdkaka. Ska nog göra med kolasås nästa gång. Och hacka marshmallowsarna bättre. Och äta upp den snabbare, så att den inte blir så seg.

Svartvinbärstryffelpaj
Den här har jag typ gjort. Fast med hallon istället. Det var mycket arbete och stor frustration i slutändan. Den smakade för lite choklad, och för konstiga hallon och mannen vägrade äta upp den, så jag fick ge bort den. Men jag ska göra den med mörk choklad och svartvinbär nästa gång, och se om det blir bättre. För konsistensen var prrrfect.

Lemon slice pie
Ohyes. Ljuv pajdeg. Ljuv citronkräm. Ljuva sockerbitar ovanpå. Jag åt för mycket och lovade mig själv att inte äta mer. Sen åt jag för mycket igen. Det enda som saknas är choklad, men ibland får man klara sig utan det.

Pavlova
Maräng- och gräddbakelse som jag gjorde på nyårsafton. Den tillhörande chokladsåsen var gränslöst god.

Ja, det var det. Jag har en hel del kvar att jobba med…. Glassen får nog vänta till de heta sommardagarna, men snart är det nog dags för en av chokladkakorna. Den vita till exempel. Mmm. Kom och ät!

Den 25 mars är en stor dag för mig, och det beror inte bara på att det är våffeldag. Den 25 mars 2004 tog jag nämligen körkort. Då var jag galet gammal och borde haft körkort för länge sen (ellerja, kanske inte, men jag hade kuggat teorin en gång och i största allmänhet dragit ut på det hela fast jag övningskört till och från sen sexton års ålder) och trots att jag med generade kinder fick erkänna för min inspektör att jag inte lärt mig hur man kollar bromsarna (eller vad det nu var, jag minns inte ens det längre, hehe) godkände han mig. Som man bör när någon kör som en gudinna. Jag minns inte vad jag firade med då, men igår firade jag i alla fall med våfflor.

Och vilka våfflor! Tre järn stod och hettade på spisen hemma hos Mr K och någon annan och jag provade alla tillgängliga pålägg: våffla med vaniljglass och jordgubbssylt, våffla med blåbär och grädde, våffla med jordgubssylt och grädde, och så våffla med creme fraiche och rödlök. En riktig smaksensation. Jag vågade inte (eller orkade inte slösa bort magutrymme på något som hade potential att vara nyttigt) prova annans och gräddnosens spenat-och-dinkel-experiment (”den är ju grön!”) och inte heller tilltalades jag av kaviar på våfflan, men annars så åt jag mig till en riktigt präktig skendräktighetsmage och vinglade sedan illamående hemåt.

Kvällen avslutades med en manlig soffstund, Buffyavsnittet Earshot och en påse popcorn (eh, ja kvällsluften fick fart på hungern igen…)

Pastasallad med hotdogs och bleka tomater, uppvärmd spaghetti med köttfärssås, sönderkokt korv med grovt (och ganska torrt) bröd, mystisk gryta med torr alternativt enbart fettbestående kyckling (serverades med ”risotto á la skolmatsal”, det vill säga vanligt svenneris blandat med ärtor och majs och paprikabitar, förmodligen ur en sån där frysta grönsaker-påse), snickers och riesen, oändligt många fejkgrova gyllenmackor med fyrkantig plastost och sladdrig ”den här grisen dog jävligt olycklig”-skinka, och så bananer bananer bananer bananer bananer till förbannelse. Det är svårt att kombinera idrott med en kräsen gom. Men kul är det! Och man kan ju äta annat när man kommer hem.

Efter att min mor och jag intagit den sprudlande goda grytan (hon med skeptiska frågor om mer salt och jag med ett högljutt mumlande och mumsande och halverotiska stön) i lördags, var vi redo för efterrätt. And what a treat it was! Låt mig berätta den långa historien bakom det hela: när jag var ung och röd och flyttade hit till studentstaden, innebodde jag hos ett ungt och kärvänligt par som bland annat ägnade en stor del av sin tid åt att baka bullar och laga god mat (som jag vågade smaka på ibland). De dagar jag kom hem från skolan och kände doften av smörig kanel var goda dagar, men ännu bätter smakade de dagar då den kvinnliga hälften av paret bakade sina chokladkladdiga frysmuffins. Hon gjorde kvadrubblade satser och fryste in, och sen kunde man gå i veckor och snatta himmelsbitar där ur. Receptet hade hon nedskrivet i sin lilla receptbok, och när jag flyttat ifrån dom och vi tappat kontakten, brukade jag sparka mig själv för att jag inte skrev av det.

En dag för inte så länge sen, när mitt behov av choklad var så stort att det inte var överkomligt, besökta jag sidan dagensmuffin och lyckades trilla rakt på rätt recept. Jag visste genast att det var samma, för en gång ombads jag att köpa grädde och idealmjöl till baket. För att få ytterligare bevis svängde jag ihop en sats samma dag som jag hittade receptet, och visst var det samma. Ohyeah.

Men muffins är ju rätt trist att äta till efterrätt sådär. Därför tog jag helt enkelt det här receptet men bakade ut det i en form med avtagbar kant istället. Jag gjorde halv dubbel sats av smeten också, för att få ett riktigt tjockt och härligt tryffellagar. Sen fick den stå i frysen, och skäras i snygga bitar när den kom fram. För att det inte skulle bli tråkigt och för mycket choklad, vispade jag ihop en rätt ofluffig hallonmousse också, som jag hittade här hos tasteline. Fast istället för att portionera ut i små glas, lade jag bara klickar uppe på kakan (och sen nästa dag skar jag tjocka bitar av kakan och doppade i moussen. också gott, kan jag meddela).

Min man har flugit till Indien och lämnat mig i armod. För att komma i stämning och i alla fall känna mig själsligt nära, har jag ätit indisk gryta tre dagar i rad. Först som huvudmåltid vid min mammas besök på lördagen, sen till kvällsmat dagen därpå och så igår till både lunch och middag. Det är en rackarns god gryta det där. Det är alltså den vegexotiska grytan, som jag skrivit om förr men inte länkar till för jag är sävlig och lat. Den funkar med spaghetti och utan tillbehör också. Jordnötterna åt jag på kvällen istället, framför Sex and the City. Veckans singel i stan.

Idag när jag kom hem från skolan var jag blixthungrig och behövde bra bränsle till eftemiddagens träning. Satte på vatten och rotade fram 1 mango, lite krossade tomater, svarta bönor och tabasco. Ungefär så här:

Varm bönsalsapastasås
½ fin mango (eller ful mango, om det känns bättre)
½ burk krossade tomater
½ burk svarta bönor
1 vitlöksklyfta
½ gul lök
Några cm färsk röd chili
Tabasco
Honung
Salt

Hacka vitlök, lök och chili och fräs i en liten, oljig gryta. Skär mangon i småbitar och lägg i. Häll på krossade tomater, avsköljda svarta bönor och krydda med honung (sura eldoradotomater kräver detta) salt och tabasco. Låt koka och puttra under lock först och sen utan lock, tills pastan kokat klart. Häll upp på tallrik och sätt i dig. Glupskt.

Jag tycker bättre och bättre om mitt lokala Hemköp. Affären är belägen i ett studentghetto och skulle förmodligen gå med miljonvinst hur kasst utbud den än hade (studenter är förutom snåla även lata och det är uppförsbacke hur man än vänder sig när man ska hem från Willys), men istället är den hur bra som helst. Jag blir alltid så glad när jag går där och pillar bland hyllorna. I köttdisken har de lokalodlat kött och coola saker som struts och ren. Dessutom ofta halva priset på lammfärs och kycklingfärs och liknande. Det finns delikatessdisk med ost och fisk och grillade revben. Och underbara stora gröna vitlöksinoljade oliver. Det finns en ”utländsk hylla” med thaijox och både amerikanska och österländska konstigheter (det känns som alla matbloggare är så bevandrade i utländsk matkultur, medan jag upptäckte kokosmjölken förra vintern typ så jag vågar inte uttala mig mer precist om just den hyllan). Och så har de konstigt skuren lax! Den där som jag levde på en vecka. Det enda jag förut varit missnöjd med är ris- och grynhyllan. Inget avorioris, ingen hel bulgur, ingen matvete. Förrän idag! Jag hade inte planerat någon storhandel, men nu vet jag i alla fall att det finns. Hittade siktat dinkelmjöl också, så jag ska ragga upp något recept och expermintera. Sen att det är lite dyrare än Willys… det känns okej. Man förlorar bara pengar på att storhandla, det har jag läst i tidningen och allt som står i tidningen är sant. Amen.

Det finns egentligen bara en dålig sak med Hemköp, som gör att jag måste åka till Willys sådär en gång i månaden. De har bara Nestlés frukostvälling. Och den äter jag bara inte. Jag har försökt, tänkt att jaja, hur hemsk kan den vara, och varje gång upptäckt att svaret är väldigt hemsk. Det är inte ens välling. De är inte på samma sida, inte ens i samma bok. Jag äter Sempers fullkornsvälling, inget annat. Och den finns bara på Willys. Men annars säger jag Heja Hemköp. You go girlfriend.

Ryktet går att våren ligger i luften. Och här ska jag nu göra en snygg koppling till att äta falafel, är det tänkt. Men jag kommer inte på någon. Jag vill helt enkelt bara säga att det ligger vår i luften (tretton grader! solen bländar mig så att jag måste dra ner persiennerna och det finns inte ett snökorn kvar i skogen). Och att jag har ätit falafel idag. Köttfärsbiffar har länge varit något av mitt specialområde, liksom wraps hela förra våren gled ner både en och fjorton gånger i veckan. Jag brukade blanda majs, stekt kyckling, sallad, tomat och massa ost i tortillas och trycka i mig till lunch, kvällsmat eller bara mellanmål. As a healthy snack. Men jag har aldrig förut gjort egna kikärtsbiffar och fixat en falafel. Falafel var vad min vegokompisar åt när vi var i Stockholm för att demonstrera mot det ena och det andra. Jag åt kebab istället, och missade hela grejen. Som är att falafel är rackarns gott. Godare än kebab, som nästan äcklar mig lite (till exempel äter jag hellre kycklingrulle än kebabrulle när vi beställer hem sånt numera).

Häromdan hittade jag ett falafelrecept på matbloggen medveten.nu som jag ville testa idag. Så här när det är vår. Said and done! Och det var så himla lätt, och så himla gott. Hittade ett gammalt tortillasbröd i frysen (jag brukar baka eget men sånt hade jag inte ork för idag) och hackade upp de grönsaker som fanns. Godast var dock biffarna, jag sparade halva smeten och ska äta den imorgon igen, med typ coscos eller något annat piggt och FRÄSCHT. Originalreceptet finns som sagt på medveten.nu, men jag ändrade lite (kändes som galet mycket salt, och persilja är själva djävulen) så jag skriver här också. Men gå dit och kolla ändå, särskilt om du är vegetarian!

Falafel
1 burk kikärtor
½ gul lök
½ rågad tsk koriander
1 tsk malen spiskummin
1/4 msk salt
½ tsk svartpeppar
3 rätt små vitlöksklyftor
2½ msk vetemhöl

Skölj kikärtorna och lägg i en bunke. Hacka löken och två av vitlöksklyftorna. Pressa den tredje vitlöksklyftan. Lägg i bunken, och tillsätt alla kryddor. Mosa det hela med en stavmixer (kan säkert göras i typ matberedare det här också, men det funkade faktiskt med en liten mesig stavmixer) tills det är slätt. Lägg i mjölet och mosa ihop igen. Låt stå några timmar sådär, om du har tid. Antar att den blir mer fast av det. Hetta upp en stekpanna, häll i lite olja eller smör. Forma små platta bullar och stek.

Jag åt som sagt med halvgammal uppvärmd tortilla samt ruccola, tomater, paprika, gurka, och ajvar relish blandad med matyoghurt som jag hade ståendes i kylen. Önskar att jag haft oliver och en riktigt präktigt krämig fetaost hemma men man tar vad man har och jag tar gärna det här.

Nu ska här utbringas ett fyrfaldigt leve. Eller i alla fall några hurrarop. Och lite hyllningar. Fazers Rågform, är allt jag någonsin letat efter i ett vardagsbröd. Det är gott. Det är nyttigt. Det är inte dyrt så man dör. Det är gott med hummus och gurka, det är gott med mosad avocado, det är säkert gott med smör (i wouldn’t know) och det är gott med skinka och tomat. Min morgonritual ser ut på följande sätt: jag går upp, med längtan i stegen, och nosar mig fram till frysen. Tar ut ett bröd (de är dubbla så det är två skivor) ur frysen och stoppar in det direkt i mikron. Full effekt tills det börjar lukta bröd. Då tar jag ut det och låter det torka (fryst bröd på full effekt blir nämligen lite blött och svampigt). Under tiden tar jag fram min hemmagjorda hummus och min gurkburk. Brer hummus över brödet, lägger på gurka och tuggar i mig. Eller nej, först tar jag fram tidning och tillbehör (typ välling eller fil). Men sen tuggar jag i mig. Och ååh. Ibland har det blivit så där härligt knastertorrt, ibland är det alldeles lagom upptinat och mjukt. I love it both. Idag åt jag det med mosad avacado, vilket var drömlikt underbart sagolikt ljuvft. Det är så skönt när man hittat hem och slipper leta mer. Jag ska aldrig köpa något annat bröd (däremot kommer jag ev fortsätta baka annat bröd, men då mest av det vitare slaget, för något annat nyttobröd behövs minsann inte). Tack Fazer. I love you.

Eh, okej jag vet inte varför bloggen plötsligt ser ut som fan. Jag borde lära mig egen design, jag vet inte vad som hänt med den här mallen. Den kanske inte ens ser konstig ut för någon annan, och det här inlägget framstår som alldeles vansinnigt. Men hos mig har i alla fall de snyga sidobarerna försvunnit och det hela har centrerats. Ugly! Och inte den bra sortens ugly, som Betty. Nåja, får se om det ordnar upp sig eller om jag ska byta mall. Grönt som var så skönt!

Mat: igår åt jag en himmelsk risotto som jag hittade på vegan.nu. Mer om detta senare.

Okej, det här kanske inte är den snyggaste maten i stan. Den kanske inte ser så inspirerande ut. Mest brun. Och geggig. Och.. ja, lite spyig. Men det var gott. Det geggiga till vänster är potatis- och linssoppa, som stått och kokat bort sitt vatten, hängt på spisen i nån dag, blivit upptäckt och inföst i kylskåpet och ytterligare några dagar senare förflyttats till frysen. För att sedan tinas upp i micro, på högsta värme. Och det till höger är lammfärs och gamla oliver. I mitten ser vi tre iskalla, smaklösa cocktailtomater.

Är ni sugna nu? Bra!

Linsröra: grundrecept utan mått
Vitlök
Lök
Röda linser
Potatis
Vatten
Kryddor:spiskummin, chili, salt, peppar, annat starkt
Buljongtärning
Svamp

Skala och hacka lök och vitlök, och fräs i en kastrull. Skala och skär potatisen i små bitar. Lägg i linser, potatis, vatten, kryddor, svamp och buljongtärning i grytan. Koka upp och koka tills det går att mosa potatis och linser med en slev. Krydda efter smak och tycka. Oregano kan funka också. Jag tar vad jag har och det är alltid lika spännande. Det ska inte vara så mycket vatten att det bilr soppigt, om man ska äta det så här.

Lammfärsbiff
Lagom med lammfärs (300 gram? 250?)
Tabasco
Hackade kalamataoliver

Knåda ihop färsen med oliverna och spröjsa över med tabasco. Salta och peppra. Vänd i uppvärmd olivolja, eller skippa det momentet. Lägg i ungsfast form och grädde i 225 graders ungsvärme tills de är genomstekta.

Och så äter vi då.

Hej älskling, jag har saknat dig! Kul att se att du är tillbaka en sväng.