Kom in och ät

Som fattig student får jag ibland ta till fula knep när det är dags för födelsedagar och julafton..ar (hm, borde inte jag kunna böja det ordet?). Fula knep i linje med ära vare gud i höjden detta har jag gjort i slöjden, men kanske av något högre kvalitet än de fruktansvärt barnsligt tecknade bilder av vårt hus, vår katt, och kolla vår trädgård! som jag gav bort till höger och vänster när jag var liten. Förra året fick pappa en kalender med tjusiga bilder från mitt gågna år, och i år fick mamma en kokbok.

Jag skrev ner alla mina favoritrecept (eller i alla fall några av de favoritrecept jag hade just då) och lagade och fotade och klippte och klistrade och satte ihop med ett snyggt band. ”Emmas mat” var det fantasifulla namn jag gav min skapelse. Mammas gläjde när hon öppnade paketet var kanske något mindre än jag beräknat (hello, jag hade jobbat arslet av mig) men det visade sig bero på att hon inte fattade att jag hade gjort allt själv. Några dagar senare ringde hon och var fullständigt lyrisk (jag tror att det första de provade var pizzan) så det kändes som en lyckad grej i alla fall.

Idag när jag kollade igenom receptfilen upptäckte jag att jag inte använder något av de där recepten längre…. får nog göra en uppföljare (Den kan heta Under hasselnötsträdet!) (ett litet kokboksskämt för er kokbokslovers där ute) med lite roligare och akutellare recept. Alternativt sätta igång och laga de där gamla rätterna igen. Eller dela med mig och låta er använda dom istället… Receptet nedan är skamlöst stulet från en gammal Buffé.

Thaisoppa med kyckling

2 personer
1 gul lök
1 vitlöksklyfta
Ingefära av valfri mängd
Rapsolja till stekning
2 dl kycklingbuljon
2 kycklingfiléer
2 dl kokosmjölk
1 lime
Röd currypasta av valfri mängd
Lite fisksås

1. Skala och finhacka lök och vitlök
2. Fräs i oljan tillsammans med ingefära. Häll över buljong och koka upp.
3. Strimla kycklingfiléerna och lägg i grytan.
4. Häll över kokosmjölk och koka till genomkokt tillstånd.
5. Smaksätt med currypasta och fisksås. Pressa över lime.
6. Servera med någon typ av hembakt/köpt bröd.

Har ni tur kommer receptet på bröd som jag använde till också framöver.

Idag tittar vi på ”Saker jag ännu inte lärt mig älska och därför inte kommer dö fet och fattig av”. Först ut är getosten. Jag vet inte, det är något med möglet. Jag har försökt med honung och valnötter och ugnsbakning men blir ändå alltid lite skrämd i munnen när jag smakar. Plus att jag en gång i Frankrike fick ett exempel som var så starkt att jag spontant spottade ut och var tvungen att skölja munnen med stora mängder vin. Det här är naturligtvis inte bra för min image, att älska all form av ost är nästan en förutsättning om man ska ha lite stil. Tips på hur man gör den mindre vidrig mottages tacksamt.

Anledningen till att jag aldrig lägger ut några lunchrecept?

Måndag: Linssås med pasta
Tisdag: Linssås med pasta
Onsdag: Linssås med pasta

Men det är faktiskt så gott. Typ. Äh, nä nu ljuger jag. Jag är bara för lat för att orka laga mat när jag kommer hem från sövande seminarier om uppsatser som ingen läst förutom opponent och respondent. Och de närmast sörjande. För lat för att tänka ut fantasifulla måltider (som gärna ska vara nyttiga också, it’s a thing i have). För hungrig för att laga något som tar längre än ett pastakok. Då är det väldigt lätt hänt att man plockar ut matlåda efter matlåda av sin ljuva linssås (jag har bloggat om den tidigare men latheten påverkar även min lust att länka saker, så krafsa runt lite bland mina kategorier så kanske ni hittar den) (till exempel i inlägget om vegetarisk lasagne). Tyvärr är matlådorna slut nu, och jag måste antingen angripa suspekta burkar med tveksamt innehåll (typ en chili con carne jag lagade förra året) eller.. fantisera fram något nytt, gott och enkelt. Alternativt laga en ny kvadrubbel sats linssås.

Önskar nästan att jag älskade Eldorados frysta köttbullar.

Eller nä, det tar jag tillbaka.

Hej och välkomna till del 1 i serien ”Saker jag aldrig borde upptäckt att jag älskar för nu är jag beroende och kommer dö fet och/eller fattig”. Dagens avsnitt handlar om halloumiosten. Denna gummiliknande vän kom till mig för första gången på en Finlandsfärja på väg mot Åbo. Jag tog en bit och spottade äcklad ut den igen. Sen dess har jag med rynkad nos men stigande nyfikenhet sett halloumin komma och gå i blogg efter blogg. Riv lite halloumi över salladen! Skär tjocka skivor och grilla på grillspettet! Pensla med olivolja och skjuts in i ugnen! Låt halloumin gifta sig med hallonbalsamicon och se dem få vackra välsmakande barn! Och så har jag klämt lite försiktigt på förpackningar i affären, sett priset (25 spänn), jämfört med fetaost som jag ju vet att jag gillar och valt bort (jag vet att fetaost inte är samma sak som halloumi, till exempel är fetan ju inte grillbar, men mina lår har bett om att jag begränsar ostintaget så jag får bara äta en sak i taget)

Så en dag för några veckor sen strosade jag genom Hemköp på jakt efter något gott till kvällens grillning. Halloumin blinkade förföriskt från ostdisken, så jag svalde snålheten och visheten och lät nyfikenheten gästspela. Jag hade tänkt skära den i tjocka bitar och sätta på spett, men den föll isär så istället skar jag den i VÄLDIGT tjocka bitar och grillade den som singel. Ljuvligt! Nästa dag stekte jag (okej friterade) den i olja. Ljuvligt! Och rev över sallad. Ljuvligt! Och åt rå på macka. Ljuvligt! Och åt rå utan macka. Ljuvligt, ljuvligt, ljuvligt. Jag gnagde i mig varenda liten smula av den saltsmakande, gnisslande gummiosten och insåg att jag fått en ny kärlek i livet. Fet och fattig, det ska bli kul!

Lördagens köttiga vårfest illustreras på detta vis. De stackars vegetarianerna är inte representerade på den här grillen i alla fall. Inte mina fina lammkotletter heller, de kom senare. Jag hade tänkt göra en riktigt snofsig grillsås: eftersom vi inte grillar så ofta längre nu sen vi gick från trädgård till balkong ville jag passa på. Men tiden blev knapp, och istället öste jag en halv flaska grillolja över kotletterna, innan jag for iväg på ölrelaterade lekar. När jag kom tillbaka (med något höjd promillehalt i blodet) skar jag en vitlök i halvstora bitar, och tryckte ner i kotletterna. Hällde på några deciliter olivolja (inte så stadig på handen av någon anledning…), massa oregano och lät det hela stå i kylen några timmar till, medan jag bastade. Sen grillades de på kol, blev helt perfekta. Fria från snofsighet, men möra och välkryddade och underbara. Det omdömet har naturligtvis inget med alkohol att göra.

Salladen jag åt till gjordes, i helt nyktert tillstånd, tidigare på dagen och hade faktiskt ett visst mått av snofs. Salladsrecept är något jag själv aldrig följer, men är ni nyfikna så:

1 näve ruccola + ev isbergssallad
10 halverade cocktailtomater
1 halv krämig fetaost
4-5 färska gröna sparrisar
(Och bollar!)
5-6 färska champinjoner i bitar
5-6 färska små potatisar
Kalamataoliver av valfri mängd ( =många)

Salladen rivs ner i en burk, tomaterna går samma väg, liksom oliverna som man antingen kärnar ur (rekomenderas) eller lämnas som de är (jag orkade kärna ur ungefär hälften och adderade därmed ett litet spänningsmoment till mitt ätande). Svamp och sparris hugges i bitar och stekes i smör. Potatisarna kokas och går samma väg (ej smörstekning, men isärhuggning). Och så fetaost över det hela. Och olivolja, förstås. Och lite salt kanske. Gottgott.

Igår sörplade jag alkohol och grillade lammkotletter. Bastade och drack öl, skakade rumpa och snackade skit, dansade bugg och jagade igelkottar, vinglade hemåt och slocknade vid fyrasnåret. Bara för att vakna några få timmar senare, av en envist strålande sol som inte lät mig sova en sekund till. Istället satte jag mig på balkongen, i gårdagens linne, ett par hörlurar och några Scrubsavsnitt på datorn. Hela veckan har jag gått och fantiserat om min bakfyllefrukost: bagels med chream cheese, tjocka pannkakor med socker och smör, krämig fet yoghurt med granola (internationell!) och frukt. Mango. Vindruvor. Melon.

Men, där jag satt i mitt bakfulla, sömnlösa, svettiga tillstånd kändes inget av det där särskilt lockande längre. Dessutom hade jag behövt gå och storshoppa och det var jag inte heller på humör för (plus att antalet öppna affärer är begränsade sådär vid sjusnåret på söndag morgon). Så jag rostade två fuktiga brödbitar som jag hittade i frysen, och åt dom med fil och russin. Mycket upphetsande. Några timmar senare traskade jag till affären och köpte en halv vattenmelon. Ytterligare några timmar senare bakade jag pitabröd, och fyllde med mozarella, fetaost, tomater och salladsblad. Och sen gick jag till gårdagens värdar och åt kycklingrulle. Jag avslutar kvällen med en snickers. Spännande? Nej.

Och de där få timmarnas sömn gör det svårt för mig att vara mer inspirerande än så här. Nu ska jag se på en film om manlig kärlek (Brokeback Mountain) och avnjuta en varm smörgås som tillkom i all hast, medan jag skrev) (pitabröd med hackad tomat, olivolja och mozarella.

När folk inte uppdaterar sina bloggar på länge, brukar jag fnysa föraktfullt och muttra för mig själv. Hur svårt kan det vara liksom? Laga nåt gott, ta ett foto, och skriv om det. Jag antar att jag får tugga i mig dom orden nu, så här efter ett månadslångt uppehåll. Hrm. Jag hoppas att ni inte tror att jag svultit och tynat bort. Jag har ätit, jag lovar. Betydligt mer än Beach 2007 skulle rekomendera, faktiskt. Annars har jag pluggat (B-uppsats) tävlat (tävlingar) och rest (New York) också, jag skyller uppehållet på det. B-uppsatsen bjöd inte på några direkta matupplevelser (mat ur frysen passar uppsatsskrivande bäst) men tävlandet bjöd faktiskt på en intressant matupplevelse. Nämligen den sämsta jag nånsin upplevt. Ja, den slår lammleverkorven i Paris (jag var knappt tonåring och förstod inte ett ord av menyn) och den slår den läskiga maten vi bjöds på i Lettland (ett miljöprojekt i den lilla hålan Olaine).

Platsen är.. eh, nånstans mellan Heby och Gävle. Vi var hungriga, på väg mot Bollnäs, och lätt desperata efter att legat och gnytt i förtifem kilometer i timmen bakom lastbilar, husvagnar, släpvagnar och vanliga snigelsvenssons. Så vi stannade vid en vägkrok (vars skylt pryddes av en rosa bil, vi kanske borde anat oråd) (ja, och jag menar BIL, inte bild på bil). Sen klev vi in i en svensk film. Tänk Änglagård, tänk Under Solen, tänk Så som i himlen, tänk Rolf Lassgård i svettig skjorta och en förtorkad prästfru och latbilschaffisar och dansband. Eftersom vi skulle tävla dagen därpå var all form av friterade kolhydrater uteslutna, men buffén med fläsk, löksås och potatis lockade.

Fläsket låg och badade i en fettsjö. Löksåsen smakade något odefiniterat (ej lök) och potatisen hade den där charmiga hinna som skolpotatisen alltid fick. Det fanns falukorv också. Med svarta kanter. Tänk återigen skolmatsal. Jag försökte låta bli att fnittra, där jag satt och citerade Ysma i mitt huvud (”finns det ingenting på den här menyn som inte badar i sitt eget flott?”) (Kejsarens nya stil, för oinsatta). Våra vänner hade beställt lasagne. De kom ut efter ett tag (när vi andra var klara…). Enligt min källa smakade de som upptinat och fabrikstillverkat. Med extra, extra, extra ost. Mmm. Men vi åt, betalade, drack ur våra drickor, utnyttjade toaletten och lämnade platsen obetydligt mättare än förut.

På vägen hem stannade vi på IKEA i Gävle istället.