Kom in och ät

Idag har jag premiärätit struts. Mitt lokala Hemköp säljer struts från Vikboland struts i Östergötland, och enligt deras hemsida är det glada, utegående djur som slaktas och choppas ner till de bekväma wokbitar jag stekte med salt och peppar i smör idag. Det känns ju himla fint. I vanliga fall är strutsen dyr, men idag var det extrapris och vi betalade bara drygt 30 spänn för ett antal bitar som räckte gott och väl till två personer. Recepetet är inte så mycket att orda om, som sagt bara smör, salt och peppar, hastigt brynta så att de var härligt råröda i mitten. Strutsen smakar som nötkött ungefär, och var så delikat att det känns värt att köpa igen i framtiden, även när det inte är extrapris. Till strutsen åt vi en potatissallad med färskpotatis, smörstekt svamp, körsbärstomater, salladsblad, oliver, rostade solroskärnor och mängder av fetaost. Till efterrätt en ovanligt söt vattenmelon. Svårt att ha det bättre en tisdag.

Kombinationen hårdplugg inför munta, hårdträning inför tävling och trettio graders värme har gjort mig något slö i köket. Faktum är att E har fått stå för den mesta av matlagningen på kvällarna (detta innebär iofs bara uppkok av pasta och värmning av matlådor men ändå) och på dagarna har jag fått återfall på de wokliknande saker jag roar mig med i perioder. De har gått från att bestå av matlagningsgrädde + kyckling + grönsaker till kyckling + grönsaker till.. grönsaker. Och räkor! Ibland blir det jättegott och ibland blir det astråkigt. Idag blev det jättegott, vilket ni kanske räknat ut, annars skulle jag inte blogga om det. Jag har egentligen inte tid att skriva det här inlägget (hårdplugg som sagt) men jag kände ett behov av studieflykt.

Alltså, jag rotade fram:
1 liten bit zuchini
1 liten liten liten bit färsk chili
8-9 små färska champinjoner
1 vitlöksklyfta
Olivolja
6-7 räkor (tinade och skalade)
4 tomater av typen romantica (sött!)
Sambal oelek
Pasta

Zuchinin, chilin och svamparna stekte jag i torr panna, medan pastan kokade. I ett litet snapsglas blandade jag olivolja med hackad vitlök (det var något mystiskt i vitlökspressen, annars hade jag pressat) (och med mystiskt menar jag tre dagar gamla, gröna vitlöksrester) och sambal oelek. När grönsakerna såg glada ut tippade jag ut dom på tallriken över den färdigkokade pastan, lade ner räkorna, hällde på oljeblandningen, rörde runt och dekorerade med tomater. Gott och tjusigt!

Den här helgen var vi på snabbesök på Öland för att fira födelsedag, och bjöds ut på restaurang. Vi serverades av en förvirrad sommarjobbare, som hade tur att hon inte var i ett land där man lever på dricks, men miljön var fin och sällskapet gott (inte för att jag åt sällskapet…) (men det var närapå). Jag har egentligen lite svårt för att gå på restaurang, av två anledningar: dels har jag alltid så högt uppskruvade förväntningar att det nästan inte går att göra mig nöjd och dels tycker jag alltid att jag valt fel rätt och dreglar över de andras mat, som alltid ser så mycket godare ut. Den här charmiga lilla egenskapen kommer fram även vid så enkla saker som val av bulle på ett fik, och jag tror att den mest handlar om gräsets benägenhet att vara grönare precis där man inte äter det. Mina bästa vänner H & E kom en gång överens om att alltid, alltid låta mig välja först och sen ta samma som jag, för att slippa min tjuriga och trånande blick. Smarta flickor, det där.

(Med tanke på det här kan man tycka att jag är dum som nånsin tar något annat än vad alla andra beställer, men två gånger den här helgen lyckades jag med just det: på lördagen åt alla toast med laxröra och citron till förrätt, medan jag åt vitlöksbröd med aioli och på söndagen åt alla andra ljuvt stekt och panerad fisk med potatis och örtsås, medan jag slog till på spaghetti och köttfärsås.)

Lördag alltså: restaurang och förvirrad sommarjobbare. Menyn var lagom stor, med fem-sex huvud- och förrätter vardera, och tre desserter. Det fanns något intressant som hette ”räkor i vitlök”som serverades med vitlöksbröd och som kostade 12 euro (allt annat på menyn stod i kronor) men Sommarjobbaren hade ingen aning om 1. vad det var 2. varför det hade en annan valuta så jag valde bara vitlöksbröd, medan mitt sällskap som sagt tog toast med laxröra.

Mitt vitlöksbröd doftade ljuvligt och smakade fett (vilket i och för sig var ljuvligt) men aiolin var naturligtvis inte i närheten av min fars gudomliga skapelser. Laxtoasten såg givetvis oerhört lockande ut… men jag var nöjd ändå, framförallt med den söta skålen och korgen som bröden låg i (estetik är oerhört viktigt när jag är ute och äter) (rent generellt vill jag gärna att saker är snygga).

Till huvudrätt tvekade jag länge mellan heltstekt oxfilé som skulle serveras med bearnaisesås och kroketter (!) och entrecote med madeirasås (som jag inte ville ha) (såsen alltså),  eller någon form av gös. Jag lider av en svår form av beslutsångest, och det slutar alltid med att jag bestämmer mig för det som råkar komma ur min mun. När E beställde entrecote fast med bearnaise istället för madeira, fann jag att min mun sade ”jag tar precis samma sak”. Sommarjobbaren nickade och antecknade flitigt. Sen hade hon lite problem med drickabeställningarna, eftersom övriga sällskapet försökte lura på mig vin medan jag artigt protesterade (30 graders värme, hård träning och vin kändes ganska no no no) och bad om isvatten (som kostade 6 kronor! restauranger som tar betalt för kranvatten borde smiskas up and down the road, särskilt när man ÄTER för 300 spänn per skalle).

I väntan på maten spanade jag in grannbordet, där det satt 12 personer med exakt samma utseende. 6 män i övre medelåldern (tänk 60-taggare som känner sig som de är 30 och livet just börjat) och 6 damer i samma ålder (tänk 60-taggare som börjat med yoga och olivolja). Samtliga hade glasögon av modernt snitt (tjocka bågar men tunna ögon) och den där typen av frisyr som är enda lösningen när det börjar bli grått och gammalt (kort och piffigt). Den färgnyansen varierade från helvitt till smutsgrått men annars var de komiskt lika varandra.

Efter en kvart kom Sommarjobbaren ut och frågade oss hur vi ville ha köttet. Så rött som möjligt, sa jag och hon såg storögt på mig. Rött, sa E, samtidigt som födelsedagsbarnet fick för sig att även hon beställt kött och bad om väldigt genomstekt. Ytterligare förvirring hos Sommarjobbaren. Pedagogisk som jag är, höll jag upp två fingrar i luften och sa TVÅ RÖDA TACK. Hon skrev ner något i sitt block och vaggade iväg igen.

När köttet anlände var det givetvis inte rött. Jag hade dessutom fått madirasås, istället för bearnaise, men jag kan erkänna att jag eventuellt var lite otydlig i just den beställning. Skar igenom min entrecote (som var misstänkt tunn) och suckade vid åsynen av det vita köttet. Men hungern gnagde så vi högg in ändå. Såsen var okej, örtsmöret var utsökt, kroketterna var nowhere to be seen utan hade förvandlats till pommes frites, och grönsakerna var glaserade i något som smakade sött och gott. Det hela pryddes av en svensk flagga (som förmodligen blivit över sen nationaldagen).

Någon efterrätt blev det inte (även om jag förstås bittert fantiserade om de misstag Sommarjobbaren skulle kunna få till med en chokladtårta) utan istället en promenad ner till hamnen där jag satt ytterst på en sten och doppade fötterna i vattnet och spanade mot det stora blå.

Denna nationaldag i nådens år 2007 kände jag att något sött och fettbildande var på sin plats. Mest för att jag varit duktig och stigit upp i gryningen för att springa intervaller (alla andra i spåret vandrade hand i hand) men också för att jag alltid, alltid, alltid firar med något ätbart. Hej livsfarligt belöningssystem som kommer göra mig fet! Men ja. Jag firade vår nationaldag med rinniga chokladkakor (serverade ur portionsskålar, snofsigt som fan men vi orkade inte äta mer än en tredjedel) som granerades med lätt syrlig grädde, smaksatt med vaniljsocker och limeskal (okej, jag ska vara ärlig: det var creme fraiche och inte grädde, men bli inte rädda för det, det är faktiskt gott när det är sockrat och hårdvispat). Hade upptinade jordgubbar också, men de tillförde inte så mycket.

Men Emma, varför får vi inget RECEPT på denna underbara skapelse, frågar ni. Därför att chokladkakan har jag lagt ut recept på förut (som sagt, gjorde den i portionsformar istället nu bara) och ”grädden” har jag stulit från Sara på det ibland underhållande, ibland pinsamma programmet Saras kök. Fast hon hade citron i istället för lime. Och hon använde det i en marängtårta. Så okej: vispa 2 dl fet creme fraiche länge, länge, länge (länge) tills den blir hård och flyffig (först blir den rinnig men ha tålamod). Tillsätt 1 msk socker och lite vaniljsocker och rivet limeskal. Ät med din ljuvt rinniga chokladkaka. Spring sen fem kilometer (om du har den typen av tvångstankar).

Ryktet talar om 25 grader varmt och strålande sol och det enda jag är sugen på att äta vid såna temperaturer är vattenmelon. Klang och jubel att de kostar 5 kronor kilot på Hemköp för tillfället. Less klang och jubel för att de väger typ tre kilo och därför är nästan omöjliga att släpa hem för en svag stackare som jag (i alla fall när jag gör spontanbesök efter min klippning och inte har något bra att bära dem i). Dessutom borde jag eventuellt satsa på något utöver vattenmelon i min kost. Eventuellt. Eventuellt inte. Schlurp.

Lunchen intogs mellan träning, plugg och mer plugg. Morotsslamsor kokade med pastan, svarta bönrester, tomater och halloumi. Till kvällsmat grillad kyckling från Hemköp och översaltad coscos som jag åt med tesked eftersom alla gafflar var skitiga (kycklingen åt jag med tänder och händer). Annars ägnar jag mig mest åt sånt här:

Man kan säga att mat prioriteras framför blommor i det här hushållet.

Jag började morgonen med att slå nytt rekord på min testrunda (faktum är att jag kickade det gamla rekordets arsle fullständigt) (nåja, med 12 sekunder) (men sekunder är viktiga). And this is my reward!

Söndag lunch när vi kom hem från träningen frågade jag E vad han ville äta och han ropade KEBAB. Med järnvilja avstyrde jag det förslaget (hård träning och kebab kändes inte som det ultimata), och kokade istället pasta som jag åt med gårdagens tomatsås och han med falukorv. Utlovade kebabkvällsmat istället, men när kvällen kom var jag inte mer sugen på det än vid lunch (och han inte mindre). Så vi cyklade tillsammans mot RC där han köpte en kebabtallrik och jag köpte ingredienser till en vegetarisk pestomåltid… Jag ångrade mig när jag kände de ljuva dofterna av fet pommes, slemmig kebabsås och avhyvlat kött stiga upp bortifrån soffan, men jag var stark (det var ju också lite sent att ångra sig) och mixade min pesto, kokade min pasta, delade mina tomater och öppnade min bönburk. När jag sedan satte mig med min väldoftande vackra tallrik (se nedan, ta djupa andetag så känner ni) ångrade jag mig inte längre.

Den pesto jag gör är rätt olik en riktigt pesto, för jag glömmer alltid köpa ost och är för snål för pinjenötter (fattig student you know). Men den är god! Om man gillar vitlök, olivolja och basilika. Typ.

Måtten är pinsamt ungefärliga: rostade solroskärnor av ”lagom” mängd, en vitlöksklyfta och många basilikablad (färska) läggs i en skål och mixas med stavmixer (det flyger kärnor överallt) . Sedan hälls olivolja över det hela till en lagom konsistens (mer mixning krävs när den kommit i). Jag rev ner halloumi också, mest för att… ja, jag är halloumiberoende. Salt och peppar är bra grejer som jag glömde igår, det smakade lite tamt men jag orkade inte resa mig och hämta.

För att få lite nyttigheter i mig också, öppnade jag en burk med svarta bönor och blandade med peston (efter avsköljning förstås). Halverade tomater och åt det hela med pasta. Inte mindre fett än kebab, men godare. Om man gillar vitlök. Och basilika.

Jag orkar inte vara spirituell. Men jag åt gott ikväll.

Helstekt oxfilé med kantarellrisotto och körsbärstomater
1 bit oxfilé (den var halvtinad och stor)
Salt, peppar, smör

3 dl grötris
1 påse tinade kantareller
2 vitlöksklyftor
Salt, peppar, smör
Vatten efter behov

1. Putsa oxfilén och peppra och salta rejält
2. Bryn oxfilén runt om i massa smör
3. Stek i ugnen i 125-150 graders värme till 57-60 graders innetemp
4. Låt vila i aliminumfolie typ en kvart

1. Finhacka vitlök och fräs i lite smör
2. Häll i riset och rör om
3. Häll på typ 5 dl vatten och koka på svag värme tills det börjar koka bort
4. Stek svamparna, först i torr panna, sen i mycket smör. Salt och peppar!
5. Häll mer vatten på riset om det inte är klart, och fortsätt koka
6. Rör ner svampen i det kladdiga riset (ej vått) och salta och peppra mer vid behov

Observera att min oxfilé var fryst och att jag inte har någon aning om vad jag höll på med. Men det blev bra, med fint rosa kött (egentligen gillar jag kött så blodigt som möjligt, men jag lyckas aldrig få till det hemma) som smälte i munnen. Kantarellsmaken på risotton blev också väldigt mycket tydligare än jag vågat hoppats på. Körsbärstomaterna är mest där för att ge lite färg.

Nu vill jag ha choklad.

Jag förstår att ni alla suttit on the edge of your seat i väntan på att jag ska berätta vad det blev för mat i fredags. Så jag ska förlösa er nu: trots att jag till slut kände mig mest sugen på något med pesto, blev det kräftstjärtar och svamp i Arlas creme fraiche med bearnaisesmak. Till det pasta och körsbärstomater. Jag har bloggat om den här rätten förut, och vill minnas att jag döpte receptet till störtkåta kräftstjärtar (att skilja från de förälskade). Det är förresten halvstulet från arlas hemsida, och inte alls min egen kreation. Till efterrätt åt vi vaniljglass med chokladsås (hemmagjord, givetvis). Lika delar vatten och socker som kokas upp på spisen, och blandas med samma mängd kakao. Smask smask.

- Varför måste vi spela den?
- Därför! Fattar du… tror du Depeche Mode skulle skita i Personal Jesus?
- De skulle skita i Kräm.

But it’s friday people. Fredag som alltid varit en stor matdag i mitt liv. Fylld av lövbiffar, klyftpotatis och tacos. En fredag som innehåller typisk måndagsmat (tänk pasta med tillbehör) är en misslyckad fredag, en tråkig fredag, en meningslös fredag. Mitt problem idag är att jag inte är sugen på nånting. Tacos? frågar E förhoppningsfullt när jag frågar vad han är sugen på, i vår dagliga vad-ska-vi-äta-ikväll-mail-konversation. Mitt svar blir en rynkad näsa (den näsa som så tydligt syns i ett e-mail) och jag ber honom hitta på något annat. Vilket han inte gör, så nu sitter jag på egen hand här och bläddrar febrilt igenom min hjärnbank. Kött? Nah. Fisk? Nja. Plockmat? För mycket jobb. Paj? För fet. Lasagne? För vegetariskt. Soppa? För soppigt. Och så vidare. Det jag enda jag egentligen är sugen på är en stor kopp varm choklad och nybakat väldoftande bröd, men jag känner att något mer matigt vore på sin plats. Gnnn.

Pizza? Nej det är söndagsmat.

Suck.
Äh.
Kanske blir tacos ändå.

Angel: Because you’re the slayer?
Buffy: Because… Okay. I’m cookie dough. I’m not done baking. I’m not finished becoming who the hell it is I’m going to turn out to be. I make it through this and the next thing and the next ting and maybe one day I around and realize I’m ready. And then you know, if I want someone to eat… or enjoy warm, delicious cookie-me, then that’s fine. That’ll be then. When I’m done.

Andrew: Dude, seriously. I thought of all these things, but turns out Buffy fell for the Immortal on her own, and… now she’s happy. That’s it.
Angel: But she’s not finished baking yet. I gotta wait till she’s done baking, you know, till she finds herself. ‘Casue that’s the drill. Fine. I’m waiting patiently, and meanwhile, The Immortal’s eating cookie dough!