Den här helgen var vi på snabbesök på Öland för att fira födelsedag, och bjöds ut på restaurang. Vi serverades av en förvirrad sommarjobbare, som hade tur att hon inte var i ett land där man lever på dricks, men miljön var fin och sällskapet gott (inte för att jag åt sällskapet…) (men det var närapå). Jag har egentligen lite svårt för att gå på restaurang, av två anledningar: dels har jag alltid så högt uppskruvade förväntningar att det nästan inte går att göra mig nöjd och dels tycker jag alltid att jag valt fel rätt och dreglar över de andras mat, som alltid ser så mycket godare ut. Den här charmiga lilla egenskapen kommer fram även vid så enkla saker som val av bulle på ett fik, och jag tror att den mest handlar om gräsets benägenhet att vara grönare precis där man inte äter det. Mina bästa vänner H & E kom en gång överens om att alltid, alltid låta mig välja först och sen ta samma som jag, för att slippa min tjuriga och trånande blick. Smarta flickor, det där.

(Med tanke på det här kan man tycka att jag är dum som nånsin tar något annat än vad alla andra beställer, men två gånger den här helgen lyckades jag med just det: på lördagen åt alla toast med laxröra och citron till förrätt, medan jag åt vitlöksbröd med aioli och på söndagen åt alla andra ljuvt stekt och panerad fisk med potatis och örtsås, medan jag slog till på spaghetti och köttfärsås.)

Lördag alltså: restaurang och förvirrad sommarjobbare. Menyn var lagom stor, med fem-sex huvud- och förrätter vardera, och tre desserter. Det fanns något intressant som hette “räkor i vitlök”som serverades med vitlöksbröd och som kostade 12 euro (allt annat på menyn stod i kronor) men Sommarjobbaren hade ingen aning om 1. vad det var 2. varför det hade en annan valuta så jag valde bara vitlöksbröd, medan mitt sällskap som sagt tog toast med laxröra.

Mitt vitlöksbröd doftade ljuvligt och smakade fett (vilket i och för sig var ljuvligt) men aiolin var naturligtvis inte i närheten av min fars gudomliga skapelser. Laxtoasten såg givetvis oerhört lockande ut… men jag var nöjd ändå, framförallt med den söta skålen och korgen som bröden låg i (estetik är oerhört viktigt när jag är ute och äter) (rent generellt vill jag gärna att saker är snygga).

förrätt

Till huvudrätt tvekade jag länge mellan heltstekt oxfilé som skulle serveras med bearnaisesås och kroketter (!) och entrecote med madeirasås (som jag inte ville ha) (såsen alltså),  eller någon form av gös. Jag lider av en svår form av beslutsångest, och det slutar alltid med att jag bestämmer mig för det som råkar komma ur min mun. När E beställde entrecote fast med bearnaise istället för madeira, fann jag att min mun sade “jag tar precis samma sak”. Sommarjobbaren nickade och antecknade flitigt. Sen hade hon lite problem med drickabeställningarna, eftersom övriga sällskapet försökte lura på mig vin medan jag artigt protesterade (30 graders värme, hård träning och vin kändes ganska no no no) och bad om isvatten (som kostade 6 kronor! restauranger som tar betalt för kranvatten borde smiskas up and down the road, särskilt när man ÄTER för 300 spänn per skalle).

I väntan på maten spanade jag in grannbordet, där det satt 12 personer med exakt samma utseende. 6 män i övre medelåldern (tänk 60-taggare som känner sig som de är 30 och livet just börjat) och 6 damer i samma ålder (tänk 60-taggare som börjat med yoga och olivolja). Samtliga hade glasögon av modernt snitt (tjocka bågar men tunna ögon) och den där typen av frisyr som är enda lösningen när det börjar bli grått och gammalt (kort och piffigt). Den färgnyansen varierade från helvitt till smutsgrått men annars var de komiskt lika varandra.

Efter en kvart kom Sommarjobbaren ut och frågade oss hur vi ville ha köttet. Så rött som möjligt, sa jag och hon såg storögt på mig. Rött, sa E, samtidigt som födelsedagsbarnet fick för sig att även hon beställt kött och bad om väldigt genomstekt. Ytterligare förvirring hos Sommarjobbaren. Pedagogisk som jag är, höll jag upp två fingrar i luften och sa TVÅ RÖDA TACK. Hon skrev ner något i sitt block och vaggade iväg igen.

När köttet anlände var det givetvis inte rött. Jag hade dessutom fått madirasås, istället för bearnaise, men jag kan erkänna att jag eventuellt var lite otydlig i just den beställning. Skar igenom min entrecote (som var misstänkt tunn) och suckade vid åsynen av det vita köttet. Men hungern gnagde så vi högg in ändå. Såsen var okej, örtsmöret var utsökt, kroketterna var nowhere to be seen utan hade förvandlats till pommes frites, och grönsakerna var glaserade i något som smakade sött och gott. Det hela pryddes av en svensk flagga (som förmodligen blivit över sen nationaldagen).

huvudrätt

Någon efterrätt blev det inte (även om jag förstås bittert fantiserade om de misstag Sommarjobbaren skulle kunna få till med en chokladtårta) utan istället en promenad ner till hamnen där jag satt ytterst på en sten och doppade fötterna i vattnet och spanade mot det stora blå.