De senaste åren har jag och min familj firat midsommar på samma sätt: knytkalas vid en gård utanför stan, tillsammans med diverse löst folk (som också kan ses vid det stora knytkalaset på annandag jul). Det är fika och blomplockning och stångklädning och dans och mat på logen och allsång och snaps och traditionellt på alla sätt och vis. Varje år står jag och mamma (och min syster de år hon är hemma) på torsdagen och kliar oss i huvudet och bläddrar febrilt i kokböcker och spanar i kylskåpet och kläcker matidéer och undrar wtf vi ska laga i år (detta inträffar även på juldagen…). Eftersom vi oftast kommer fyra-fem stycken från vårt hushåll behövs det ganska mycket mat, det är ju inte så artigt att ha med sig en limpa bröd och sen glufsa i sig de andras läckerheter (bättre att ha med sig sallader, bröd, pajer, sillar i överflöd och SEN glufsa i sig de andras läckerheter).
Eftersom jag på något vis fått rollen som matguru i familjen (”på något vis”, heh!) känner jag alltid ett visst ansvar inför såna här tillställningar. Jag siktar högt och låter mamma ta ner mig på jorden. I år ville jag göra en avancerad cheesecake med färsk frukt och spröd botten och krämigt innehåll, medan mamma tyckte vi skulle sikta lägre, mot en enkel gräddtårta som man inte kan misslyckas med. Hon vann, typ. Medan jag fortfarande satt på internet och bläddrade efter häftiga recept, skickade hon iväg pappa att köpa ägg och grädde och plockade fram hallon och vinbär ur frysen. Vilket nog var lika bra, för det blev hur smaskigt som helst. En maränggräddtårta! Jag orkar inte skriva ner något recept, men ni ska få den rafflande historien bakom tårttillverkningen, plus idén då:
Eftersom jag använt, och varit mycket nöjd med, receptet på pavlova i Två systrar söta, fick det bli det den här gången också. Men vilket marängbotten-recept som helst funkar (det är ju socker, äggvita och ättiksprit bara) antar jag. Eller så kan man använda (oh syndiga!) köpta bottnar. Eftersom vi bakade och lagade mat hejvilt hela förmiddagen, var det lite tight att få in marängen i ugnen den tid de behövde. I samma stund som midsommarlunchen kom ur ugnen (lax med ugnsbakad potatissallad) (mammas recept, jag tar ingen ära i detta) vispade jag ihop marängen, smetade ut två runda fina cirklar på bakplåtspapper och satte in plåten.
Där fick marängen stå och hårdna till sig ordentligt, medan jag yrade runt och bytte om (till regnkläder…), förpackade minipizzor (mer om dessa senare) och gjorde andra nödvändigheter (som lösa sommarkrysset i nerikes allehanda). Idén var att jag skulle bre grädde över bottnarna, och dekorera med frukt, så att det blev två fina tårtor. Men marängreceptet svek mig! De blev krispiga och sönderfallande på ytan, och mjuka och lösa i botten. Inte idealiskt som tårtor. Dessutom såg de lite mesiga ut var för sig, så jag bestämde mig för att krångla till det ytterligare genom att sätta ihop dem till en tårta, med grädde emellan och onvapå (detta är inte alls logiskt med tanke på hur lösa de var, men… ja, nä jag har ingen bra förklaring).
Sagt och gjort. Jag flyttade över den ena botten (den som verkade mest stabil) till en bricka (utan att lägga papper under). Vispade många deciliter grädde och rörde ner halvkrossade hallon. Kladdade ut grädden över den undre botten, och skulle sedan få loss den andra och lägga ovanpå. Det gick sådär kan man säga. Men jag fick användning för mina pussel-skills i alla fall, när jag skulle sammanfoga den sönderfallna marängen till ett ovanstycke… Kladdade ytterligare grädde ovanpå, och dekorerade med färska, fina hallon, vinbär och riven choklad. Den blev så fin! Och såg så god ut!
Mamma och jag torkade stolt en varsinn tår ur ögonvrån. Sen kom pappa förbi, inspekterade misstänksamt och frågade varför vi använt en så ful bricka när vi har så fina tårtfat? Bra fråga! Brickan var verkligen ful, och egentligen mest tänkt som ett steg på vägen. Ett tårtfat plockades fram, även om jag uttalade en viss skepticism mot projektet att flytta en gräddindränkt, redan spröd och sladdrig marängtårta från ett fat till ett annat… Den skepticismen visade sig vara välbefogad. Trots tre tårtspadar, sex händer och mycket god vilja höll det på att gå rakt åt helvetet när tårtan sakta men säkert började dela på sig halvvägs över till tårtfatet… Till slut var det lika omöjligt att gå framåt som tillbaka och jag torkade mer än en tår från ögonvrån.
Efter en hel del kämpande fick vi tillbaka den på brickan och jag röstade bestämt ner alla ytterligare förslag på lägesförändring (och höll för öronen när pappa påpekade att det hela hade gått jättesmidigt om jag bara lagt ett papper underst redan från början…). För estestikens skulle dekorerade vi fatet med serpentiner och tårtan med svenska flaggan. Strålande!
Tårtan visade sig senare vara den enda vid fikabordet, övriga hade gått på småkakor, chokladbrownies och bärpajer, så den blev oerhört populär och bara de som stod först i kön fick en smakbit (till exempel jag.. och den var delikat!). Bildbevis nedan, jag sitter i bilen med det preciösa bakverket i knät.
