En gång när jag var 16 var jag i Stockholm, och mitt resesällskap tjatade hela tiden om att vi skulle prova sushi. Men jag totalvägrade och jag tror det slutade med att vi åt någon slags töntig kinamat istället (som sextonåring var jag omåttligt förtjust i friterade saker). Sen läste jag Sushi for beginners, men kände ändå inte att det var något för mig. Inte för för att jag har några problem med rå fisk, utan mer för att jag inte kunde se någon riktig poäng i det. Det är ju så lite mat. Ris och lite fisk liksom. För nåt år sen fick jag smaka hemmagjord sushi hos först en kompis och sen hos en annan. Och jag blev lite kär. Men bara lite, kände fortfarande inget stort behov. Förrän för några veckor sen. Jag vet inte vad som hände, men jag började utveckla en liten besatthet av att prova att äta sushi ute nånstans, på en restaurang. Eller nä, det började med att jag ville göra hemma men tyckte att ingredienserna var så dyra… Min sambo vägrade dock ackompanjera mig till en sushirestaurang eftersom han provat sushi på finlandsfärjan (!) och inte tyckte om det då… Därför var min lycka gjord när gamla vänner äntligen återvände till staden efter sommarlovet, och jag kunde locka med en sådan till Kikkobar, som ligger nere i Linköping city.

Caroline har större erfarenhet av sushi än jag, och var ett utmärkt sällskap på äventyret. Vi gick dit vid lunchtid, då dom har ett erbjudande om 8 bitar för 70 kronor. Jag har förstås ingen aning om ifall det är dyrt eller billligt, being a sushi virgin, men det kändes överkomligt för en lunch i alla fall. Solen sken, uteserveringen hade bra bord, vi hade helt sommarlov av snack att ta igen… livet var fint helt enkelt. Och fin var även sushin. Först kom det in en liten skål med grumlig vätska. Jag såg frågande på Caroline. De är soppa, upplyste hon mig om. Jahaja. Som man äter med…? Munnen. Jahaja. Sörplade i mig. Det smakade… salt. Och lite.. skumt. Jag misstänker att den inte är den godaste misosoppan på den här sidan jordklotet, men den gick ner.

Sen, med imponerande snabbhet, kom det snygga fatet (se nedan). Jag instruerades i hur man häller upp soja i skålen, och blandar i lite wasabi för rätt styrka. Och så pinnarna, som man ju ska äta med. Problemet med pinnarna var inte att hålla dom rätt, problemet var att jag inte ville sätta i mig hela biten i en tugga (för isåfall skulle det ju bli totalt 8 tuggor och riktigt så fort ville jag inte sätta i mig maten). Så jag skar de snygga små nigiribitarna med kniv och gaffel.. vilket kändes so wrong. Men gott var det! Oh yes. Jag tror det är rissmaken jag gillar bäst. Råkade smeta på aningens för mycket wasabi på en och kände hur näsan strävade efter att vända sig ut och in… Men mums, som sagt. Jag ville äta sushi till kvällsmat också. Och nästa dag. På måndagen gjorde jag ett återbesök på Kikkobar, tillsammans med ytterligare en återvändande vän. Av någon obegriplig anledning tog jag då wokad biff istället för sushi. Varför? Well, sol, fläckar etc. Nästa gång ska jag inte göra samma misstag.

sushi