Har alltid ansett att Linkan lider av en allvarlig brist caféwise. Jag älskar caféer, blir alldeles yr av upphetsning när jag kommer till städer som Göteborg och Stockholm och kan gå till alla de där platserna som andra matbloggar om. Sen slutar det alltid med att jag hamnar på nån halvtrist sylta som har ledsna isbergssalladblad på allt och inte smält osten på varma mackan ordentligt, bara för att mitt resesällskap inte orkar gå och leta efter det där TOPPENSTÄLLET längre/tröttnar på mitt blodsockerfall (dvs tröttnar på att jag kallar han/hon för jävla idiot var tredje meter). Jag förlorar ungefär 99% av min charm när jag är hungrig.
Jag & mina såkallade ”gal pals” brukar träffas nere på stan för att ta en fika, sådär som gal pals gör. Skvallrar om väskor och pojkvänner som inte fäller ner toalettringen och äter chokladkakor och suckar över hur feta vi blir (eller som i vårt fall: pratar om hur många poäng man egentligen behöver ha för att få börja nästa kurs, dissar skäggbiffar och tomtar och troll i klassen samt… suckar över hur feta vi blir). Och det är aldrig riktigt självklart vart vi ska gå, eftersom se ovan re: cafébrist i Linkan.
Men. Så kom Barista till vår lilla stad. Jag har visserligen bara varit där två gånger än, men jag känner på mig att dess närvaro där nere vid Torget kan få grava konsekvenser för 1. min plånbok 2. mitt midjemått 3. min tandläkarräkning. Vid mitt första besök satt jag (och es) behagligt tillbakalutade i typiska dejtingstolar (ev mer om detta senare) och försökte äta spaghetti bolgnese utan att se ut som totala idioter. Det gick sådääär. Grejen med behagligt tillbakalutade dejtingstolar är att det inte går att äta från en tallrik i dom och samtidigt behålla sin värdighet. Man får antingen sitta framåtlutad över det låga lilla bordet och håva in pastan medan jeanslinningen tränger in i magfläsket (som ber om nåd). Eller så får man ta upp tallriken i handen, luta sig tillbaka och spilla köttfärssås över hela sin nya snygga tröja.
Till min bolognese beställde jag té, som kom i en fullständigt omöjlig kanna. Först spillde jag ut hälften i ett försök att hälla upp det i en kopp. Du måste trycka ner pumpen också, upplyste es om. Jaså? Jag tryckte, och pressade på så sätt ut den andra hälften av vätskan över den del av bordet som fortfarande var torr. Och lite över den redan våta delen. Nåja, det var inte särskilt gott i alla fall.
Vid andra besöket satt jag och c ute, på vingliga träochmetallstolar som hotade ramla omkull vilken sekund som helst. Det blåste snålt och filten som vi försågs med värmde ungefär lika bra som en… ja. Som utan filt. C åt en ljuv, ljuv halloumimacka. Jag åt en ägg-och-avocado-bagel som var lite torr och stabbig. Avocadon var brun och ägget var grönt och salladen var lite för mycket sallad för att riktigt smälta in bra. Jag vågade mig inte på något té den här gången. Däremot ville jag ha en efterrätt och för att få den fick jag köa i ungefär 20 minuter. Var det lång kö? frågade c efter att väntat och väntat och väntat på mig. 5 personer, väste jag mellan sammanbitna tänder. Med andra ord: inte den snabbaste servicen i världen (det ska ju ångas och kokas och pressas och mjölkas så förbannat när folk ska beställa en kopp kaffe nu för tiden)
Låter det som jag bara klagar? Det gör jag också. Än så länge.
För, det finns ett Men. Detta Men består av en lagom frasig, lagom mjuk mördegsbotten. Täckt av en sirapssöt, kolakrämig topping. Krönt av pekannötter. Dekorerat med en stor klick sval grädde. För det inhumana priset av 28 kronor (eller 27? jag brukar försöka förtränga summan när jag betalar) får man en oral orgasm vars smak får mig att framkalla stön som skulle kvalificera mig till Miss Porn Star 2007. Divine. Divine I tell you!
Så om man bortser från rangliga stolar, obekväm ätställning, slö service, helgalna tekannor och torrt bröd så är Barista det jag så länge sökt i Linkan. Jag kommer återvända. Och jag kommer blir 1. fet 2. fattig 3. tandtrollsbelupen. Men det får det fan vara värt.
PS.
Inne på toaletten, som är oerhört fräsch och fin, predikar en mässande röst om världshungern. Man lyssnar intresserat första gången. Andra gången också, för att snappa upp de ord man missade första gången. Tredje gången försöker man desperat klämma ur sig vad man nu ska klämma ur sig för att komma därifrån så fort som möjligt. Sjunde gången struntar man i spegling och handtvätt och drar bara upp byxorna för att fly därifrån. Fint med moraliska budskap, men lite variation kanske vore något?
PS2.
Barista serverar rättvisemärkt kaffe. Toppen!
PS3.
Man får en bagel/en pasta/en varm macka, en kall dricka och en te/kaffe för 79 spänn under lunchen. Strålande!
PS4.
Förklaring till dejtingstolarna: det lilla bordet i hörnet med sina snurrfotöljer skulle passa utmärkt för en första dejt; man sitter på lagom avstånd från varandra, det är avslappnat (om man bara dricker kaffe och slipper sitta framåtlutad över bordet) och om man försöker snurra stolen så snurrar den sakta men säkert tillbaka till utgångsläget. Om man då sticker ut fötterna kan man råka nudda den andras fötter och en darrning av erotisk spänning kan uppnås. Den hände dock inte mellan es och mig, vi satt mest och fnittersparkade på varandra (hon medan hon smulade sönder sin daimmuffin för att bara äta toppingen, jag medan jag slöt ögonen och fantiserade om sex med en pekannötspaj)
PS5.
Det finns ett recept på pekanpaj i min Två systrar söta. Hmm. I’m thinking….
