Pure pleasure

1. Joggingskor och myggmedel och tre plastpåsar i fickan
2. Tre små fina guldglittrande raringar i mossan, efter 20 meters sökande
3. Inga ytterligare fynd efter 2 km
4. Varm panna – rensade kantareller så att vätska kokar bort
5. Rejält med smör, salt och vitpeppar tillsäts
6. En skiva vitt rostbröd – vänds i och suger åt sig steksmöret
7. Kantareller på bröd – mozarella på kantareller
8. Mikrovågsugn en halv minut till smält ost.

I think I was in heaven.

 

The only thing that would be weird is if somebody didn’t like mexican food because I’m making FAJITAS

Jag vet, jag har inte skrivit på evigheter, skam på mig, skam på min ko etc, whatever:

Ikväll åt jag följande tjusighet: kycklingfajitas med hembakade tortillabröd, mosad avacado och sallad. Till efterrätt chokladkladdkaka och grekisk yoghurt smaksatt med lime. Det är ju fredag! Kladdkakan är den numera klassiska browniekakan som jag lagat tusen gånger den här sommaren (minst) (receptet finns under rubriken Sött som socker) det är bara tillbehöret som varieras. Oftast hallongrädde, men idag alltså fet, grekisk yoghurt, som jag blandade med florsocker, socker och vaniljsocker, samt rivet limeskal. Guu så fräscht!

Kycklingen plockade jag fram ur kylen i morse (otroligt!) och stoppade i marinad när den tinat något (otroligt x2!). Marinaden bestod av olivolja, pressad vitlöksklyfta, sambal oelek, svartpeppar, salt, lite soja, färsk basilika, tabasco, honung och lite citron, och den gav kycklingen en smak som fick mitt matsällskap att säga Mmmm. Tortillareceptet är stulet ur Vår kokbok och så enkelt att det nästan är ett brott att köpa ickehemgjorda. Iofs är de totalt fejk, riktigta tortillas ska ha majsmjöl och whatnot men… liksom Bob Kelso har jag två tummar och bryr mig inte ett dugg:

Till 6 stycken små tortillas behövs:
3.75 dl vetemjöl
½ tsk bakpulver
½ tsk salt
½ msk olja
1 dl vatten

Blanda torra ingredienser och olja. Tillsätt så mycket vatten att degen blir deg (det går åt 1 dl ungefär). Dela degen i sex delar, kavla ut varje till en lagom stor och tunn kaka, och stek i het stekpanna ungefär nån minut på varje sida, så att den får lite snygg färg. Linda in dom i aliminiumfolie med varandra efter hand, så att de blir mjuka och fina.

Jag hade mosad avacado, isbergssallad, hackad tomat och kyckling på min, men vilket tacotillbehör som helst funkar ju. Friterad halloumi hade varit fint t ex. Mmmmm…

 

Maten i Midsummer (part one)

De senaste åren har jag och min familj firat midsommar på samma sätt: knytkalas vid en gård utanför stan, tillsammans med diverse löst folk (som också kan ses vid det stora knytkalaset på annandag jul). Det är fika och blomplockning och stångklädning och dans och mat på logen och allsång och snaps och traditionellt på alla sätt och vis. Varje år står jag och mamma (och min syster de år hon är hemma) på torsdagen och kliar oss i huvudet och bläddrar febrilt i kokböcker och spanar i kylskåpet och kläcker matidéer och undrar wtf vi ska laga i år (detta inträffar även på juldagen…). Eftersom vi oftast kommer fyra-fem stycken från vårt hushåll behövs det ganska mycket mat, det är ju inte så artigt att ha med sig en limpa bröd och sen glufsa i sig de andras läckerheter (bättre att ha med sig sallader, bröd, pajer, sillar i överflöd och SEN glufsa i sig de andras läckerheter).

Eftersom jag på något vis fått rollen som matguru i familjen (”på något vis”, heh!) känner jag alltid ett visst ansvar inför såna här tillställningar. Jag siktar högt och låter mamma ta ner mig på jorden. I år ville jag göra en avancerad cheesecake med färsk frukt och spröd botten och krämigt innehåll, medan mamma tyckte vi skulle sikta lägre, mot en enkel gräddtårta som man inte kan misslyckas med. Hon vann, typ. Medan jag fortfarande satt på internet och bläddrade efter häftiga recept, skickade hon iväg pappa att köpa ägg och grädde och plockade fram hallon och vinbär ur frysen. Vilket nog var lika bra, för det blev hur smaskigt som helst. En maränggräddtårta! Jag orkar inte skriva ner något recept, men ni ska få den rafflande historien bakom tårttillverkningen, plus idén då:

Eftersom jag använt, och varit mycket nöjd med, receptet på pavlova i Två systrar söta, fick det bli det den här gången också. Men vilket marängbotten-recept som helst funkar (det är ju socker, äggvita och ättiksprit bara) antar jag. Eller så kan man använda (oh syndiga!) köpta bottnar. Eftersom vi bakade och lagade mat hejvilt hela förmiddagen, var det lite tight att få in marängen i ugnen den tid de behövde. I samma stund som midsommarlunchen kom ur ugnen (lax med ugnsbakad potatissallad) (mammas recept, jag tar ingen ära i detta) vispade jag ihop marängen, smetade ut två runda fina cirklar på bakplåtspapper och satte in plåten.

Där fick marängen stå och hårdna till sig ordentligt, medan jag yrade runt och bytte om (till regnkläder…), förpackade minipizzor (mer om dessa senare) och gjorde andra nödvändigheter (som lösa sommarkrysset i nerikes allehanda). Idén var att jag skulle bre grädde över bottnarna, och dekorera med frukt, så att det blev två fina tårtor. Men marängreceptet svek mig! De blev krispiga och sönderfallande på ytan, och mjuka och lösa i botten. Inte idealiskt som tårtor. Dessutom såg de lite mesiga ut var för sig, så jag bestämde mig för att krångla till det ytterligare genom att sätta ihop dem till en tårta, med grädde emellan och onvapå (detta är inte alls logiskt med tanke på hur lösa de var, men… ja, nä jag har ingen bra förklaring).

Sagt och gjort. Jag flyttade över den ena botten (den som verkade mest stabil) till en bricka (utan att lägga papper under). Vispade många deciliter grädde och rörde ner halvkrossade hallon. Kladdade ut grädden över den undre botten, och skulle sedan få loss den andra och lägga ovanpå. Det gick sådär kan man säga. Men jag fick användning för mina pussel-skills i alla fall, när jag skulle sammanfoga den sönderfallna marängen till ett ovanstycke… Kladdade ytterligare grädde ovanpå, och dekorerade med färska, fina hallon, vinbär och riven choklad. Den blev så fin! Och såg så god ut!

Mamma och jag torkade stolt en varsinn tår ur ögonvrån. Sen kom pappa förbi, inspekterade misstänksamt och frågade varför vi använt en så ful bricka när vi har så fina tårtfat? Bra fråga! Brickan var verkligen ful, och egentligen mest tänkt som ett steg på vägen. Ett tårtfat plockades fram, även om jag uttalade en viss skepticism mot projektet att flytta en gräddindränkt, redan spröd och sladdrig marängtårta från ett fat till ett annat… Den skepticismen visade sig vara välbefogad. Trots tre tårtspadar, sex händer och mycket god vilja höll det på att gå rakt åt helvetet när tårtan sakta men säkert började dela på sig halvvägs över till tårtfatet… Till slut var det lika omöjligt att gå framåt som tillbaka och jag torkade mer än en tår från ögonvrån.

Efter en hel del kämpande fick vi tillbaka den på brickan och jag röstade bestämt ner alla ytterligare förslag på lägesförändring (och höll för öronen när pappa påpekade att det hela hade gått jättesmidigt om jag bara lagt ett papper underst redan från början…). För estestikens skulle dekorerade vi fatet med serpentiner och tårtan med svenska flaggan. Strålande!

Tårtan visade sig senare vara den enda vid fikabordet, övriga hade gått på småkakor, chokladbrownies och bärpajer, så den blev oerhört populär och bara de som stod först i kön fick en smakbit (till exempel jag.. och den var delikat!). Bildbevis nedan, jag sitter i bilen med det preciösa bakverket i knät.

 

Organ vilka icke stimuleras förtvinar

Idag har jag premiärätit struts. Mitt lokala Hemköp säljer struts från Vikboland struts i Östergötland, och enligt deras hemsida är det glada, utegående djur som slaktas och choppas ner till de bekväma wokbitar jag stekte med salt och peppar i smör idag. Det känns ju himla fint. I vanliga fall är strutsen dyr, men idag var det extrapris och vi betalade bara drygt 30 spänn för ett antal bitar som räckte gott och väl till två personer. Recepetet är inte så mycket att orda om, som sagt bara smör, salt och peppar, hastigt brynta så att de var härligt råröda i mitten. Strutsen smakar som nötkött ungefär, och var så delikat att det känns värt att köpa igen i framtiden, även när det inte är extrapris. Till strutsen åt vi en potatissallad med färskpotatis, smörstekt svamp, körsbärstomater, salladsblad, oliver, rostade solroskärnor och mängder av fetaost. Till efterrätt en ovanligt söt vattenmelon. Svårt att ha det bättre en tisdag.

 

Or if you wanted a universe with nothing but shrimps

Kombinationen hårdplugg inför munta, hårdträning inför tävling och trettio graders värme har gjort mig något slö i köket. Faktum är att E har fått stå för den mesta av matlagningen på kvällarna (detta innebär iofs bara uppkok av pasta och värmning av matlådor men ändå) och på dagarna har jag fått återfall på de wokliknande saker jag roar mig med i perioder. De har gått från att bestå av matlagningsgrädde + kyckling + grönsaker till kyckling + grönsaker till.. grönsaker. Och räkor! Ibland blir det jättegott och ibland blir det astråkigt. Idag blev det jättegott, vilket ni kanske räknat ut, annars skulle jag inte blogga om det. Jag har egentligen inte tid att skriva det här inlägget (hårdplugg som sagt) men jag kände ett behov av studieflykt.

Alltså, jag rotade fram:
1 liten bit zuchini
1 liten liten liten bit färsk chili
8-9 små färska champinjoner
1 vitlöksklyfta
Olivolja
6-7 räkor (tinade och skalade)
4 tomater av typen romantica (sött!)
Sambal oelek
Pasta

Zuchinin, chilin och svamparna stekte jag i torr panna, medan pastan kokade. I ett litet snapsglas blandade jag olivolja med hackad vitlök (det var något mystiskt i vitlökspressen, annars hade jag pressat) (och med mystiskt menar jag tre dagar gamla, gröna vitlöksrester) och sambal oelek. När grönsakerna såg glada ut tippade jag ut dom på tallriken över den färdigkokade pastan, lade ner räkorna, hällde på oljeblandningen, rörde runt och dekorerade med tomater. Gott och tjusigt!

 

I’m kind of a brat

Den här helgen var vi på snabbesök på Öland för att fira födelsedag, och bjöds ut på restaurang. Vi serverades av en förvirrad sommarjobbare, som hade tur att hon inte var i ett land där man lever på dricks, men miljön var fin och sällskapet gott (inte för att jag åt sällskapet…) (men det var närapå). Jag har egentligen lite svårt för att gå på restaurang, av två anledningar: dels har jag alltid så högt uppskruvade förväntningar att det nästan inte går att göra mig nöjd och dels tycker jag alltid att jag valt fel rätt och dreglar över de andras mat, som alltid ser så mycket godare ut. Den här charmiga lilla egenskapen kommer fram även vid så enkla saker som val av bulle på ett fik, och jag tror att den mest handlar om gräsets benägenhet att vara grönare precis där man inte äter det. Mina bästa vänner H & E kom en gång överens om att alltid, alltid låta mig välja först och sen ta samma som jag, för att slippa min tjuriga och trånande blick. Smarta flickor, det där.

(Med tanke på det här kan man tycka att jag är dum som nånsin tar något annat än vad alla andra beställer, men två gånger den här helgen lyckades jag med just det: på lördagen åt alla toast med laxröra och citron till förrätt, medan jag åt vitlöksbröd med aioli och på söndagen åt alla andra ljuvt stekt och panerad fisk med potatis och örtsås, medan jag slog till på spaghetti och köttfärsås.)

Lördag alltså: restaurang och förvirrad sommarjobbare. Menyn var lagom stor, med fem-sex huvud- och förrätter vardera, och tre desserter. Det fanns något intressant som hette ”räkor i vitlök”som serverades med vitlöksbröd och som kostade 12 euro (allt annat på menyn stod i kronor) men Sommarjobbaren hade ingen aning om 1. vad det var 2. varför det hade en annan valuta så jag valde bara vitlöksbröd, medan mitt sällskap som sagt tog toast med laxröra.

Mitt vitlöksbröd doftade ljuvligt och smakade fett (vilket i och för sig var ljuvligt) men aiolin var naturligtvis inte i närheten av min fars gudomliga skapelser. Laxtoasten såg givetvis oerhört lockande ut… men jag var nöjd ändå, framförallt med den söta skålen och korgen som bröden låg i (estetik är oerhört viktigt när jag är ute och äter) (rent generellt vill jag gärna att saker är snygga).

Till huvudrätt tvekade jag länge mellan heltstekt oxfilé som skulle serveras med bearnaisesås och kroketter (!) och entrecote med madeirasås (som jag inte ville ha) (såsen alltså),  eller någon form av gös. Jag lider av en svår form av beslutsångest, och det slutar alltid med att jag bestämmer mig för det som råkar komma ur min mun. När E beställde entrecote fast med bearnaise istället för madeira, fann jag att min mun sade ”jag tar precis samma sak”. Sommarjobbaren nickade och antecknade flitigt. Sen hade hon lite problem med drickabeställningarna, eftersom övriga sällskapet försökte lura på mig vin medan jag artigt protesterade (30 graders värme, hård träning och vin kändes ganska no no no) och bad om isvatten (som kostade 6 kronor! restauranger som tar betalt för kranvatten borde smiskas up and down the road, särskilt när man ÄTER för 300 spänn per skalle).

I väntan på maten spanade jag in grannbordet, där det satt 12 personer med exakt samma utseende. 6 män i övre medelåldern (tänk 60-taggare som känner sig som de är 30 och livet just börjat) och 6 damer i samma ålder (tänk 60-taggare som börjat med yoga och olivolja). Samtliga hade glasögon av modernt snitt (tjocka bågar men tunna ögon) och den där typen av frisyr som är enda lösningen när det börjar bli grått och gammalt (kort och piffigt). Den färgnyansen varierade från helvitt till smutsgrått men annars var de komiskt lika varandra.

Efter en kvart kom Sommarjobbaren ut och frågade oss hur vi ville ha köttet. Så rött som möjligt, sa jag och hon såg storögt på mig. Rött, sa E, samtidigt som födelsedagsbarnet fick för sig att även hon beställt kött och bad om väldigt genomstekt. Ytterligare förvirring hos Sommarjobbaren. Pedagogisk som jag är, höll jag upp två fingrar i luften och sa TVÅ RÖDA TACK. Hon skrev ner något i sitt block och vaggade iväg igen.

När köttet anlände var det givetvis inte rött. Jag hade dessutom fått madirasås, istället för bearnaise, men jag kan erkänna att jag eventuellt var lite otydlig i just den beställning. Skar igenom min entrecote (som var misstänkt tunn) och suckade vid åsynen av det vita köttet. Men hungern gnagde så vi högg in ändå. Såsen var okej, örtsmöret var utsökt, kroketterna var nowhere to be seen utan hade förvandlats till pommes frites, och grönsakerna var glaserade i något som smakade sött och gott. Det hela pryddes av en svensk flagga (som förmodligen blivit över sen nationaldagen).

Någon efterrätt blev det inte (även om jag förstås bittert fantiserade om de misstag Sommarjobbaren skulle kunna få till med en chokladtårta) utan istället en promenad ner till hamnen där jag satt ytterst på en sten och doppade fötterna i vattnet och spanade mot det stora blå.

 

När saker suger och man inte får tröstäta

 

A friendly little devil

Denna nationaldag i nådens år 2007 kände jag att något sött och fettbildande var på sin plats. Mest för att jag varit duktig och stigit upp i gryningen för att springa intervaller (alla andra i spåret vandrade hand i hand) men också för att jag alltid, alltid, alltid firar med något ätbart. Hej livsfarligt belöningssystem som kommer göra mig fet! Men ja. Jag firade vår nationaldag med rinniga chokladkakor (serverade ur portionsskålar, snofsigt som fan men vi orkade inte äta mer än en tredjedel) som granerades med lätt syrlig grädde, smaksatt med vaniljsocker och limeskal (okej, jag ska vara ärlig: det var creme fraiche och inte grädde, men bli inte rädda för det, det är faktiskt gott när det är sockrat och hårdvispat). Hade upptinade jordgubbar också, men de tillförde inte så mycket.

Men Emma, varför får vi inget RECEPT på denna underbara skapelse, frågar ni. Därför att chokladkakan har jag lagt ut recept på förut (som sagt, gjorde den i portionsformar istället nu bara) och ”grädden” har jag stulit från Sara på det ibland underhållande, ibland pinsamma programmet Saras kök. Fast hon hade citron i istället för lime. Och hon använde det i en marängtårta. Så okej: vispa 2 dl fet creme fraiche länge, länge, länge (länge) tills den blir hård och flyffig (först blir den rinnig men ha tålamod). Tillsätt 1 msk socker och lite vaniljsocker och rivet limeskal. Ät med din ljuvt rinniga chokladkaka. Spring sen fem kilometer (om du har den typen av tvångstankar).

 

Det är ju jag som kör

Ryktet talar om 25 grader varmt och strålande sol och det enda jag är sugen på att äta vid såna temperaturer är vattenmelon. Klang och jubel att de kostar 5 kronor kilot på Hemköp för tillfället. Less klang och jubel för att de väger typ tre kilo och därför är nästan omöjliga att släpa hem för en svag stackare som jag (i alla fall när jag gör spontanbesök efter min klippning och inte har något bra att bära dem i). Dessutom borde jag eventuellt satsa på något utöver vattenmelon i min kost. Eventuellt. Eventuellt inte. Schlurp.

 

Long nights of belly ache

Lunchen intogs mellan träning, plugg och mer plugg. Morotsslamsor kokade med pastan, svarta bönrester, tomater och halloumi. Till kvällsmat grillad kyckling från Hemköp och översaltad coscos som jag åt med tesked eftersom alla gafflar var skitiga (kycklingen åt jag med tänder och händer). Annars ägnar jag mig mest åt sånt här:

 

Ja, ja, jag ska vattna den. Anyday now.

Man kan säga att mat prioriteras framför blommor i det här hushållet.

 

I’ll run around in circles ’til i run out of breath

Jag började morgonen med att slå nytt rekord på min testrunda (faktum är att jag kickade det gamla rekordets arsle fullständigt) (nåja, med 12 sekunder) (men sekunder är viktiga). And this is my reward!

 

Would you say that your pest-o is the best-o?

Söndag lunch när vi kom hem från träningen frågade jag E vad han ville äta och han ropade KEBAB. Med järnvilja avstyrde jag det förslaget (hård träning och kebab kändes inte som det ultimata), och kokade istället pasta som jag åt med gårdagens tomatsås och han med falukorv. Utlovade kebabkvällsmat istället, men när kvällen kom var jag inte mer sugen på det än vid lunch (och han inte mindre). Så vi cyklade tillsammans mot RC där han köpte en kebabtallrik och jag köpte ingredienser till en vegetarisk pestomåltid… Jag ångrade mig när jag kände de ljuva dofterna av fet pommes, slemmig kebabsås och avhyvlat kött stiga upp bortifrån soffan, men jag var stark (det var ju också lite sent att ångra sig) och mixade min pesto, kokade min pasta, delade mina tomater och öppnade min bönburk. När jag sedan satte mig med min väldoftande vackra tallrik (se nedan, ta djupa andetag så känner ni) ångrade jag mig inte längre.

Den pesto jag gör är rätt olik en riktigt pesto, för jag glömmer alltid köpa ost och är för snål för pinjenötter (fattig student you know). Men den är god! Om man gillar vitlök, olivolja och basilika. Typ.

Måtten är pinsamt ungefärliga: rostade solroskärnor av ”lagom” mängd, en vitlöksklyfta och många basilikablad (färska) läggs i en skål och mixas med stavmixer (det flyger kärnor överallt) . Sedan hälls olivolja över det hela till en lagom konsistens (mer mixning krävs när den kommit i). Jag rev ner halloumi också, mest för att… ja, jag är halloumiberoende. Salt och peppar är bra grejer som jag glömde igår, det smakade lite tamt men jag orkade inte resa mig och hämta.

För att få lite nyttigheter i mig också, öppnade jag en burk med svarta bönor och blandade med peston (efter avsköljning förstås). Halverade tomater och åt det hela med pasta. Inte mindre fett än kebab, men godare. Om man gillar vitlök. Och basilika.

 

… om man slipper döda det själv

Jag orkar inte vara spirituell. Men jag åt gott ikväll.

Helstekt oxfilé med kantarellrisotto och körsbärstomater
1 bit oxfilé (den var halvtinad och stor)
Salt, peppar, smör

3 dl grötris
1 påse tinade kantareller
2 vitlöksklyftor
Salt, peppar, smör
Vatten efter behov

1. Putsa oxfilén och peppra och salta rejält
2. Bryn oxfilén runt om i massa smör
3. Stek i ugnen i 125-150 graders värme till 57-60 graders innetemp
4. Låt vila i aliminumfolie typ en kvart

1. Finhacka vitlök och fräs i lite smör
2. Häll i riset och rör om
3. Häll på typ 5 dl vatten och koka på svag värme tills det börjar koka bort
4. Stek svamparna, först i torr panna, sen i mycket smör. Salt och peppar!
5. Häll mer vatten på riset om det inte är klart, och fortsätt koka
6. Rör ner svampen i det kladdiga riset (ej vått) och salta och peppra mer vid behov

Observera att min oxfilé var fryst och att jag inte har någon aning om vad jag höll på med. Men det blev bra, med fint rosa kött (egentligen gillar jag kött så blodigt som möjligt, men jag lyckas aldrig få till det hemma) som smälte i munnen. Kantarellsmaken på risotton blev också väldigt mycket tydligare än jag vågat hoppats på. Körsbärstomaterna är mest där för att ge lite färg.

Nu vill jag ha choklad.

 

To see you eat in the middle of the night

Jag förstår att ni alla suttit on the edge of your seat i väntan på att jag ska berätta vad det blev för mat i fredags. Så jag ska förlösa er nu: trots att jag till slut kände mig mest sugen på något med pesto, blev det kräftstjärtar och svamp i Arlas creme fraiche med bearnaisesmak. Till det pasta och körsbärstomater. Jag har bloggat om den här rätten förut, och vill minnas att jag döpte receptet till störtkåta kräftstjärtar (att skilja från de förälskade). Det är förresten halvstulet från arlas hemsida, och inte alls min egen kreation. Till efterrätt åt vi vaniljglass med chokladsås (hemmagjord, givetvis). Lika delar vatten och socker som kokas upp på spisen, och blandas med samma mängd kakao. Smask smask.

 

Apropå getost

- Varför måste vi spela den?
- Därför! Fattar du… tror du Depeche Mode skulle skita i Personal Jesus?
- De skulle skita i Kräm.

 

I don’t care if monday’s blue

But it’s friday people. Fredag som alltid varit en stor matdag i mitt liv. Fylld av lövbiffar, klyftpotatis och tacos. En fredag som innehåller typisk måndagsmat (tänk pasta med tillbehör) är en misslyckad fredag, en tråkig fredag, en meningslös fredag. Mitt problem idag är att jag inte är sugen på nånting. Tacos? frågar E förhoppningsfullt när jag frågar vad han är sugen på, i vår dagliga vad-ska-vi-äta-ikväll-mail-konversation. Mitt svar blir en rynkad näsa (den näsa som så tydligt syns i ett e-mail) och jag ber honom hitta på något annat. Vilket han inte gör, så nu sitter jag på egen hand här och bläddrar febrilt igenom min hjärnbank. Kött? Nah. Fisk? Nja. Plockmat? För mycket jobb. Paj? För fet. Lasagne? För vegetariskt. Soppa? För soppigt. Och så vidare. Det jag enda jag egentligen är sugen på är en stor kopp varm choklad och nybakat väldoftande bröd, men jag känner att något mer matigt vore på sin plats. Gnnn.

Pizza? Nej det är söndagsmat.

Suck.
Äh.
Kanske blir tacos ändå.

 

Mathumor för ev. insatta

Angel: Because you’re the slayer?
Buffy: Because… Okay. I’m cookie dough. I’m not done baking. I’m not finished becoming who the hell it is I’m going to turn out to be. I make it through this and the next thing and the next ting and maybe one day I around and realize I’m ready. And then you know, if I want someone to eat… or enjoy warm, delicious cookie-me, then that’s fine. That’ll be then. When I’m done.

 

Andrew: Dude, seriously. I thought of all these things, but turns out Buffy fell for the Immortal on her own, and… now she’s happy. That’s it.
Angel: But she’s not finished baking yet. I gotta wait till she’s done baking, you know, till she finds herself. ‘Casue that’s the drill. Fine. I’m waiting patiently, and meanwhile, The Immortal’s eating cookie dough!

 

Kolla, ett recept!

Som fattig student får jag ibland ta till fula knep när det är dags för födelsedagar och julafton..ar (hm, borde inte jag kunna böja det ordet?). Fula knep i linje med ära vare gud i höjden detta har jag gjort i slöjden, men kanske av något högre kvalitet än de fruktansvärt barnsligt tecknade bilder av vårt hus, vår katt, och kolla vår trädgård! som jag gav bort till höger och vänster när jag var liten. Förra året fick pappa en kalender med tjusiga bilder från mitt gågna år, och i år fick mamma en kokbok.

Jag skrev ner alla mina favoritrecept (eller i alla fall några av de favoritrecept jag hade just då) och lagade och fotade och klippte och klistrade och satte ihop med ett snyggt band. ”Emmas mat” var det fantasifulla namn jag gav min skapelse. Mammas gläjde när hon öppnade paketet var kanske något mindre än jag beräknat (hello, jag hade jobbat arslet av mig) men det visade sig bero på att hon inte fattade att jag hade gjort allt själv. Några dagar senare ringde hon och var fullständigt lyrisk (jag tror att det första de provade var pizzan) så det kändes som en lyckad grej i alla fall.

Idag när jag kollade igenom receptfilen upptäckte jag att jag inte använder något av de där recepten längre…. får nog göra en uppföljare (Den kan heta Under hasselnötsträdet!) (ett litet kokboksskämt för er kokbokslovers där ute) med lite roligare och akutellare recept. Alternativt sätta igång och laga de där gamla rätterna igen. Eller dela med mig och låta er använda dom istället… Receptet nedan är skamlöst stulet från en gammal Buffé.

Thaisoppa med kyckling

2 personer
1 gul lök
1 vitlöksklyfta
Ingefära av valfri mängd
Rapsolja till stekning
2 dl kycklingbuljon
2 kycklingfiléer
2 dl kokosmjölk
1 lime
Röd currypasta av valfri mängd
Lite fisksås

1. Skala och finhacka lök och vitlök
2. Fräs i oljan tillsammans med ingefära. Häll över buljong och koka upp.
3. Strimla kycklingfiléerna och lägg i grytan.
4. Häll över kokosmjölk och koka till genomkokt tillstånd.
5. Smaksätt med currypasta och fisksås. Pressa över lime.
6. Servera med någon typ av hembakt/köpt bröd.

Har ni tur kommer receptet på bröd som jag använde till också framöver.

 

Pick up the receiver, I’ll make you a believer

Idag tittar vi på ”Saker jag ännu inte lärt mig älska och därför inte kommer dö fet och fattig av”. Först ut är getosten. Jag vet inte, det är något med möglet. Jag har försökt med honung och valnötter och ugnsbakning men blir ändå alltid lite skrämd i munnen när jag smakar. Plus att jag en gång i Frankrike fick ett exempel som var så starkt att jag spontant spottade ut och var tvungen att skölja munnen med stora mängder vin. Det här är naturligtvis inte bra för min image, att älska all form av ost är nästan en förutsättning om man ska ha lite stil. Tips på hur man gör den mindre vidrig mottages tacksamt.